1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
- Amnesty Bulletinen 3/84
Efter 15 år som samvetsfånge i Paraguay kom Alfonso till Arlanda
Tack för allt ni gjort!
Tisdagen den tredje april var en stor och viktig dag. En viktig dag för Amnesty International. Men mest av allt en glädjens dag för Alfonso Silva Quintana och Saturnia, ”Tina”, Almada. Efter femton år i fängelse i Paraguay kom då Alfonso till Sverige. Både han och Tina har varit adopterade av Amnestys lokalgrupp i Nässjö. Tina blev fri 1982 och bor nu i Västtyskland.
På tisdagskvällen samlas en liten grupp för att ta emot Alfonso på Arlanda flygplats. Tina, som rest hit från Wiesbaden, i Västtyskland, kommer tillsammans med vänner från Paraguay, som också suttit många år i president Stoessners fängelser. Från grupp 85 i Nässjö kommer Marie-Louise Sallnäs, som arbetat med Alfonsos fall de senaste åren.
– Jag vet inte om det är Amnestys påtryckningar som hjälpt eller om det är myndigheterna i Paraguay, som lättat på trycket, men… lycklig, det är jag nu, säger Marie-Louise.
Amnestys arbete betydelsefullt
Tina är övertygad om att det är Amnestys arbete, som har spelat stor roll:
– Förr, när de internationella påtryckningarna inte var så starka på regimen, kunde den göra som den ville, men det kan den inte längre. Att jag blev fri, liksom Alfonso nu, är tecken på det, säger hon.
När de röda lamporna börjar blinka och annonserar planets ankomst, stiger spänningen. Och någonstans i bakhuvudet formuleras tanken vi inte vågar uttala – tänk om han inte kommer! Trots vetskapen om att Alfonso för flera dagar sedan lämnat Paraguay och kommit till Argentina, finns farhågorna där.
Men så kommer han till slut, bland de sista av passagerarna. Och de möts, Tina och Alfonso, efter att inte ha sett varann på nästan fem år. Ett koncentrerat ögonblick, efter dagar, månader, år av längtan.
De stora frågorna kommer
Alfonso välkomnas med ett glas apelsinsaft i cafeterian och de stora frågorna kommer – hur kan det kännas att vara fri efter så många år i fängelse? Hur har du behandlats i fängelset?
Med den mjuka dialekten från södra Latinamerika svarar Alfonso.
– Det värsta, säger han, var den omänsklighet regimen visade när de skilde mig och min fru år och satte oss i fängelser. Utan att veta något om varann levde vi i sju år, på det åttonde året kunde vi skriva till varann, det nionde möttes vi och det tionde kunde vi slippa ut och leva ett litet tag i frihet… och nu har det gått fem hela år utan att vi träffats.
Tina och Alfonso fängslades, som många andra paraguayaner, för sina åsikters skull. Tina, som var textilarbeterska, hade bland annat deltagit i en generalstrejk. Alfonso var organiserad socialist och fick därför aldrig arbete som revisor, som han utbildat sig till. Istället försörjde han sig som skräddare.
I fängelset utsattes Alfonso för tortyr av olika slag. Han berättar om metoderna och deras öknamn – ”la pileta”, vattentortyren, ”las cachiporras”, batongslangen. Men tortyrmetoderna har förändrats, säger Alfonso. Under den senaste fängelseperioden har tortyren varit mer av psykologisk art, inte fysisk. Det, tror han, beror mycket på att både den nationella och internationella situationen har förändrats till det bättre – regimen kan inte längre använda lika hårda metoder.
Med det är ansträngande för Alfonso att berätta om minnena från fängelse och tortyr. Idag är det framtiden, som är viktig och närvarande.
Stark optimism
– Du kan inte föreställa dig, säger Alfonso, den optimism jag kände när jag kom ut från fängelset. Optimismen beror mycket på den förändrade politiska situationen i Argentina. Det har MYCKET stor betydelse för vårt folks frigörelse från diktaturen.
Kvällen blir sen och Tina och Alfonso längtar iväg. Tina tar på sig pälsen hon fått av vänner i Västtyskland och Alfonso skämtar med henne:
– Vad välbärgad, vad rik du ser ut!
Avskedet från Marie-Louise från Amnesty blir varmt.
– Du ska veta, säger Tina, att vårt tack för allt ni i Amnesty gjort, det är inte bara ord, det kommer från hjärtat.
Så går de iväg, ut i den svenska vårvinterkvällen. Och för Amnestygruppen i Nässjö börjar arbetet med den sista etappen – att göra det möjligt för Tina att bosätta sig i Sverige.
Nina Sallnäs