Afrika
Amerika
Asien och Stillahavsområdet
Europa
Mellanöstern
- I Palau d’esports ägde ett amnesti-möte rum 1976, året efter Francos död.
Bo och Birte Lindblom var deltagare på mötet. Bo Lindblom berättar:
Vi arbetade med Spanien från januari 1969 och till demokratins införande. Avvecklingen av Franco-diktaturen skedde stegvis och med många hinder på vägen. Under 1976 var kravet om amnesti för de politiska fångarna en ständigt närvarande stridsfråga. Myndigheterna hade börjat
benåda en del av dem som vi skulle kalla samvetsfångar, men långtifrån alla. Politiska fångar som hade använt våld eller gjort sig skyldiga till stöld eller bankrån för att förstärka partikassan, de satt ohjälpligt fast. Ett allmänt slagord inom oppositionen var därför ”Amnesti för alla de politiska!” Anarkisterna ansåg att också vanliga kriminella var offer för det fascistiska systemet och trumfade med ”Amnesti för alla!”
Det första tillåtna massmötet för amnesti hölls i den stora
handbollsarenan i Barcelona, Palau d’esports, som jag tror byggdes när Samaranch var Francos idrottsminister. Min hustru Birte och jag råkade vara i Barcelona, bland annat för att samla in dokumentation om tortyr.
Vi inbjöds till det här mötet av de tidigare politiska fångarnas förening. Man hade placerat ut stolsrader på handbollsplanen. Där satt tidigare fångar, som hedersgäster. Och där placerades vi. Vi var omgivna av veteraner från inbördeskriget och motståndsrörelsen. De presenterade sig med att säga sitt namn, antalet år i fängelse, fängelsets namn, eventuell dödsdom: ”Ramon Caldetes, 11 anys en Vitòria, 3 en Carabanchel, una pena de mort.”
Hallen var så packad med folk att många satt eller stod i trappor och gångar. Vid ena kortsidan hade man byggt upp en estrad. Det hölls tal, det ropades slagord, olika artister uppträdde. Alla de kända protestsångarna var där, liksom ledarna för oppositionen. Entusiasmen fick hallen att bågna. Och vi visste alla att huset var omringat av karabinjärer och Guardia Civil i dubbla led.
Ett återkommande inslag var att man från scenen läste upp hälsningar från folk som inte kunde närvara, en del därför att de satt i fängelse, andra därför att de fortfarande levde i landsflykt. De mest kända namnen väckte ett dånande jubel. En av arrangörerna trängde sig fram till våra platser och frågade om vi inte kunde skriva en kort hälsning från
Amnesty International, att läsas upp från scenen. Jag förklarade att jag absolut inte hade befogenhet till det. Efter en stund kom han tillbaka och undrade om jag ändå inte kunde skriva en hälsning bara från svenska Amnesty. Jag var ju i alla fall ordförande. Efter viss tvekan gick jag
med på det. Jag bad dem att min spanska text skulle översättas till katalanska. Texten var ungefär: ”Tillsammans med er, nu och alltid, för en allmän amnesti. Svenska sektionen av Amnesty International.” Det anknöt till vissa redan kända slagord och lät rätt bra på katalanska.
När uppläsaren kom till orden ”svenska sektionen” reste sig alla med ett öronbedövande vrål. Fanor och banderoller vajade överallt, på läktarna började man taktfast hoppa jämfota. Det var den chilenska ”El que no salta es momio” - den som inte hoppar är en mumie. Veteranerna runt
omkring oss vände sig förstås mot oss med sina applåder, och det måste ha synts väldigt väl från läktarna. Det gjorde att vrålet ökade till orkanstyrka. Några av gubbarna grabbade tag i oss och lyfte upp oss på våra stolar. Och där stod vi och blev fotograferade av hela horden av pressfotografer.
När det hela hade lugnat ner sig berättade jag för en av våra värdar att det skulle gå åt skogen om våra bilder kom i tidningen. Vi måste få förbli anonyma, annars var risken alltför stor att vi skulle bli av med vårt material om tortyren. (Att dessutom Amnestys internationella sekretariat skulle få spader nämnde jag inte.) Han lovade att ordna saken. Vi såg hur arrangörerna gick runt och talade med alla fotografer
och journalister och förklarade läget. Dagen därpå kunde vi konstatera att alla tidningar, även de borgerliga, hade respekterat vår anonymitet. Det stod bara att det hade väckt särskild glädje att det kommit en hälsning från en nordisk sektion av Amnesty International. Ingen publicerade de bilder av oss som tagits. Och ingen av alla dessa tusentals människor skvallrade. Att just vi fick motta hyllningen var
väl ganska oförtjänt, men upplevelsen var enorm och pressens disciplin var imponerande. Jag betraktar fortfarande Barcelona som en sorts andra hemstad och har svårt att berätta om det här utan att tårarna rinner.
Bo Lindblom
Eliseo Bayo Poblador, fd samvetsfånge och idag vän till Bo. Eliseo var anklagad för att vara delaktig i ett attentat mot General Francos tilltänkta efterträdare, Carrero Blanco.
När Eliseo satt i dödscell vågade Amnesty inte ingripa av rädsla för att han verkligen skulle ha varit inblandad i ett politiskt mord. Medlemmar av grupp 168 i Laholm bröt Amnestys regler och fortsatte arbeta för honom och den grupp han tillhörde. Det visade sig senare att de var oskyldiga.