1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
- Historik Amnestygrupp 166
Initiativet till att bilda en amnestygrupp i Örnsköldsvik togs av dåvarande bibliotekschefen Tore Nordström vid ett så kallat lördagsforum på stadsbiblioteket den 18 oktober 1975. På den tiden var det lätt att samla folk till den här typen av möten, så också denna gång. Man beslöt att starta en kurs om Amnesty och cirka 20 personer anmälde sig. Den 18 mars 1976 konstituerades så gruppen, som fick nr 166. Vid starten var vi 18 medlemmar.
Ganska snart fick vi vårt första fångfall, som det hette då. Det gällde en man från dåvarande Rhodesia, numera Zimbabwe, som fängslats och så småningom även blev fråntagen sin lilla jordbit. Vi hade turen att få kontakt med en kristen organisation i landet och kunde med dess hjälp betala en advokat, som lyckades få honom frigiven. De hjälpte oss också att förmedla både pengar och kläder. När han inte längre hade sin bit jord, bad han om ett fisknät och vi lade ner avsevärd möda på att ta reda på hurdana fisknät man behövde i Rhodesia. Det blev ett siknät.
Detta vårt första fall blev lyckat i flera avseenden. Vi fick vårt första brev från en myndighet, då engelske utrikesministern skrev ett artigt svar på ett av våra brev. För en alldeles färsk grupp kändes det nästan högtidligt. Vi kunde också någon gång prata i telefon med Mr Chimotondo, som han hette, och han skickade ett foto av sig och en av fruarna - den äldre - vilket han beklagade på baksidan av fotot. Den yngre var tydligen vackrare.
Så småningom fick vi flera fångfall - varje grupp skulle ju helst ha tre fall, från olika delar av världen. Under årens lopp har vi arbetat för människor i många av världens länder. På ett tidigt stadium t ex en ung man, ett Jehovas vittne, från juntans Grekland, där man då fick fyra års fängelse för sin tro och omedelbart efter frigivningen genast fängslades igen för en ny 4-årsperiod. Ett annat ”vittne” från Ukraina fick vi också frigiven och han hade långtgående planer på att komma till Sverige och oss, men det hela stupade på problem med utresetillstånd samt brist på pengar.
Tyvärr har vi aldrig fått träffa någon av ”våra” fångar, men att envetet arbete lönar sig, det har vi lärt oss. En gång var vi på väg att ge upp, då vi i flera år och utan något som helst resultat skrivit till myndigheter och organisationer av olika slag i Laos, där en f d polischef satt i den nya regimens omskolningsläger. Nästan samma dag som vi bestämt oss, kom beskedet att mannen var frigiven och att det troligen var vår förtjänst. Brevet kom från den svenske diplomaten Jean-Christophe Öberg, som helt privat tagit reda på fakta.
Ett annat nästan hopplöst fall var den syriske kaptenen och författaren Khalil Brayez. Han satt i syriskt fängelse i 28 år och var under 20 år föremål för flera olika amnestyaktioner, förutom våra. Vi hade fallet i fem år utan någon som helst märkbar reaktion från landets myndigheter. Vid 65 års ålder och efter att ha varit fängslad i nästan halva sitt liv frigavs han i maj 1998. Trots ansträngningar har vi inte lyckats få kontakt med vare sig honom eller någon annan i familjen.
Sedan 1991arbetar vi med ett annat segdraget ärende, som gäller lantarbetaren och fackförbundsordföranden Joao Canuto de Oliveira från delstaten Pará i nordöstra Brasilien. Han sköts brutalt bakifrån med flera skott 1985. Några år senare mördades även två av hans söner samt hans svärson. Sedan 1991 har vi arbetat för att mördarna skall åtalas och få sin dom. I dagarna skickar vi återigen vädjanden om rättegång. Trots allt har det gått framåt i detta fall, men för varje framsteg kommer det oftast ett bakslag. Fallet har också rönt internationell uppmärksamhet.
Vårt arbete har ju med nödvändighet förändrats genom åren. Numera är arbetsområdet betydligt utvidgat. Hela tiden har vi förstås också deltagit i många andra aktioner, skrivit blixtaktioner, gått runt med vädjandelistor, informerat i skolor etc. Redan från början lyckades vi värva ca 90 stödmedlemmar, som 3 - 4 gånger per år fått brev från oss. De har många gånger hjälpt oss med praktiska ting, bakat till försäljningar, skänkt lotterivinster och varit oss till stor hjälp. Tack vare flitiga, envetna och kreativa gruppmedlemmar och stödjande har ekonomin aldrig varit något problem. Vi har varje år kunnat skicka av vårt överskott till rörelsen.
En hel del evenemang har det också blivit. Här kommer några axplock. 1981 var vi med på en musikfest i Rådhusparken. Med svarta luvor nerdragna över ansiktet slängdes vi upp på scenen av en ung man i militärliknande kläder, läste varsin amnestydikt och kastades ner på marken igen. Utan svarta luvor sålde vi sedan hemgjorda piroger. 1984 var vi medarrangörer vid en konsert med Mikael Wiehe och körer från länet. Konserten inleddes med en amnestydikt och kort information inför drygt 900 personer.
1988 deltog gruppen i en stort upplagd soaré med diktläsning, dans och musik. Alla de lokala aktörerna, från koreografen till ljussättaren, arbetade utan ersättning. 1996, då gruppen ”fyllde” 20 år hade vi inbjudit Ragnar Hagelin, ett arrangemang som lockade 100 personer och det är - kanske - sista gången vi lyckas få en så stor publik.
Givetvis har vi alltid uppmärksammat amnestyveckan på olika vis. Redan de första åren blev det tradition med ljuständning på torget den 10 december. Endast extremt dåligt väder har några gånger hindrat oss från detta. Flerfaldiga gånger har vi samarbetat med andra ideella organisationer och kontakterna med media har varit bra. I gruppen finns många kreativa personer som på olika sätt skapat möjligheter att få in pengar.
Vi som var med på amnestyresan till London 1984 glömmer aldrig den upplevelsen. En medlem i grupp 166 fick idén till denna resa och vi blev 12 medlemmar från distrikt Södra Norrland som gav oss i väg en vacker vårdag. Erik Zachrisson på stockholmskontoret hade hjälpt oss med de praktiska arrangemangen. Vi besökte IS-kontoret och fick bl a träffa Peter Benenson, Malcolm Tigerschiöld och Thomas Hammarberg. Dessutom gjorde vi studiebesök på brittiska amnestykontoret och tidningen Index of Censorship. Det blev en mycket givande och intressant resa. Litet vanligt nöjesliv hann vi också med.
Mycket mer finns naturligtvis att berätta från våra 25 år av träget amnestyarbete men det får räcka med dessa axplock. Det har varit tjatigt, slitsamt och till synes hopplöst ibland, men glädjestunderna har givit fullgod kompensation. 1970- och 80-talen var framgångsåren. Amnesty var kanske inte så känt bland allmänheten till att börja med, men det fanns ett starkt engagemang för fred, för mänskliga rättigheter och för ideellt arbete, särskilt hos ungdomar. I dag är det, som vi alla vet, svårt att få med yngre människor.
Nu står vi inför nya utmaningar för att kunna fortsätta vårt arbete. När vi ser tillbaka, inser vi, hur mycket amnestyarbetet givit oss - av gemenskap, arbetsglädje och hårt och envist slit med pennan och vid datorn. Men också en stark känsla av att det vi gör är något mycket viktigt och nödvändigt. Formerna kan förändras men syftet förblir detsamma.
Grupp166
Dagmar Kågström