1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
- Amnesty i Växjö med omnejd, grupp 24
Lite historik
Ryggraden i Amnestys verksamhet är grupperna ute i landet. Det är där den mesta och viktigaste verksamheten bedrivs. Grupperna består av varierande antal, ofta 10 á 15, aktiva ideellt arbetande medlemmar. Grupper uppstår och grupper upplöses. Så har det också varit i Växjö. Här nedan skall verksamheten beskrivas huvudsakligen i en grupp- nämnligen grupp 24 - där författarna är medlemmar. Men vi vill också berätta om andra grupper i Växjö eller dess närhet, eftersom vi hela tiden har haft ett intimt samarbete med dessa.
Den första gruppen i länet, grupp 73, bildades redan i slutet av 1960-talet med bland andra Jöran Mjöberg som medlem. Inger Johansson, som kom med i början av 70-talet var en drivande kraft i såväl denna som andra grupper. Medlemmarna i denna första grupp var till största delen lärare och elever vid högskolan i Växjö och arbetade i stor utsträckning med brevskrivning. Gruppen fanns kvar fram till 1997.
En andra grupp startades på Kronobergs folkhögskola av Britt och Örjan Mossberg. Den lades ner ett par år med återuppstod som grupp 242 när Stefan och Britt Edman samt Gerd Lindblad kom till skolan. Inter heller denna grupp finns kvar idag. Stommen i dessa båda grupper bestod av lärare och elever, vilket också i fortsättningen visat sig vara ganska vanligt.
Grupp 308 i Hovmantorp startade som en studiecirkel 1983 med Inger Johansson och Oskar Lundström som initiativtagare. Jan Nygren, Birgitta Billing och Linnea Blomqvist som deltog i cirkeln är fortfarande med i gruppen. Medlemmar i Hovmantorpsgruppen har varit drivande och har medverkat i många samarbetsprojekt för grupperna i och omkring Växjö. Alvestagruppen , grupp 327, bildades efter en studiecirkel om Amnesty 1986. Detta sätt att starta är som vi märker inte heller ovanligt. Grupp 24 i Växjö startade i början av 70-talet genom att fem deltagare i en studiecirkel i spanska - Hasse Salomonsson, Eva och Jan Malmberg, Trygve Bjurgert och Jörgen Klinteskog - blev intresserade av ett fångfall, en chilensk student och började skriva brev. På den tiden - under det kalla krigets dagar - var det vanligt att en grupp fick sig tilldelad tre fångar, en från väst, en från öst och en från ett neutralt land. De två övriga som adopterades i gruppen var en fånge från Sydjemen och en från Jugoslavien. Möten höll man hemma hos varandra. Aktiviteter förutom brevskrivning var tillexempel utställningar på skolor, bösskramling på stan samt försäljning av bröd på torget.
Efter några år kom Börje och Märta Schlecker med i gruppen och de har således arbetat aktivt i närmare 25 år. Under flera år hölls mötena i deras lägenhet på Liedbergsgatan i Växjö. Där samlades så småningom alltmer material som behövdes för utställningar, demonstrationer o s v. Materialet fyllde snart ett helt rum. Sedan några år tillbaka har gruppen en egen källarlokal, som nästan är fylld med affischer, broschyrer, gamla utställningar, böcker, banderoller samt Amnestyvaror som vi har till försäljning. I lokalen har också ungdomsgruppen sedan några år sina möten.
Demonstrationer
Vid många tillfällen har vi, grupp 24, ensamma eller tillsammans med andra varit ute och demonstrerat med plakat och inlägg. En sådan demonstration mot dödsstraffet genomfördes 1989. Vi samlades då på Lyckans höjd på Gamla norr, där Växjös gamla avrättningsplats låg, och marscherade sedan till podiet på Storgatan, där kända Växjöbor som Stefan Edman, Olle Wingborg, Kristina Thulesius och Janne Lundvall framförde sina synpunkter på varför de var emot dödsstraffet.
Ett annat exempel är från 90-talet, då USAs "tredje mäktigaste man" försökte komma undan Amnestys medlemmar. Det besöket är värt att relatera.
I augusti 1993 besökte William R Rehnquist - ordförande i Högsta domstolen i USA - Växjö i egenskap av årets svensk-amerikan. Rehnqvist, som även i USA betraktas som en mycket kontroversiell person med starkt konservativa åsikter, har konsekvent verkat för en utvidgad tillämpning av dödsstraffet i sitt land. Det var sedan han inträtt i Högsta domstolen som dödsstraffet efter 10 års moratorium återinfördes 1977. Amnestygrupperna i Kronobergs län protesterade mot dödsstraffet och mot utnämningen av Rehnquist till årets svenskamerikan genom massmedia och genom en demonstration utanför Utvandrarnas hus i Växjö, Anders Dallby beskrev på ett dråpligt sätt den senaste händelsen i Växjöbladet under rubriken "Domaren som sprang" Dallby skrev:
Det var en osannolik syn: Årets svenskamerikan, William R. rehnquist, med landshövding Sten Wickbom i släptåg, kryssade sig fram över gräsmattan utanför Utvandrarnas hus för att undå sina förföljare!
Det var som Fyrtornet och släpvagnen, fast med ombytta roller - den lille, knubbige Rehnquist och den mycket långe Wickbom.
Och de hemska "förföljarna"? Ett par medlemmar i Amnesty International, beväpnade med farligheter som insamlingsbössor och information om dödsstraffet! Men det räckte tydligen för att skrämma den person som i pressen kallats USAs tredje mäktigaste man.
I den demonstrationen nådde vi verkligen ut med vårt budskap!
Amnestys penna är vapen
Vår grupp hade på 70-talet en fängslad bilmekaniker i Chile, som vi arbetade för i sju år innan en biskop fick komma till fängleset och se i deras papper att han var släppt. Men levde han? Det fick vi aldrig något svar på. Och det är naturligtvis ett problem. Från de flesta länder får vi aldrig svar på våra brev med frågor eller vädjanden. Andra länder svarar ofta, men svaret är alltid att de har gjort rätt och att det är Amnesty som fått allt om bakfoten.
Under senare delen av 1980-talet hade vi en adopterad fånge från Sydafrika, Godley Mamabolo. Godley var en ung studerande vid Thabakagone School i norra Transvaal. Han häktades 1986 och satt i häkte i Pietersburg under 25 månader utan att han åtalades eller ställdes inför domstol. Man tror att häktningen var en följd av att han tillhörde en skolförening som stödde South African Youth Congress, en organisation som var engagerad i ickevåldsopposition mot apartheid. Vi fick kontakt med honom och föräldrarna under fängelsetiden. Under några månader 1989 var han fri och vi kunde brevväxla med honom. Så häktades han ånyo den 11 juli 1989 och vi förlorade tillfälligt kontakten med honom. Den 3 november samma år släpptes han på nytt från häktet men stod under övervakning. Vi kunde då fortsätta brevväxlingen med honom.
Godleys önskan var att få studera på ett universitet för att bli journalist, men fängelsevistelsen innebar att han inte tilläts studera på något statligt universitet. För att åskådliggöra hans svårigheter kan vi berätta om våra försök att hjälpa honom.
För att komma in på universitetet måste han antingen visa upp att han hade ett bankkonto eller betala anmälningsavgiften kontant. Han kunde inte göra någotdera. För att öppna ett bankkonto krävdes det att han hade en anställning eller att han var inskriven vid universitetet. Han stod alltså inför "moment 22". Vi skickade då en mindre summa pengar per post - ett ganska osäkert sätt - så att han kunde skrivas in och öppna ett bankkonto. Sedan kunde vi från Amnestyfonden och Smålandspostens journalistklubb förmedla pengar direkt till detta bankkonto, så att han kunde starta med sina journalisstudier.
Flyktingarbete
För grupp 24 började arbetet med flyktingar på allvar med militärkuppen i Chile 1973, då en strid ström av flyktingar kom därifrån och från andra länder i Sydamerika. Genom vår medlem Kerstin Hultgren fick vi kännedom om familjen Ramirez i Argentina. Det var vanligt att personer som släpptes ur fängelse utvisades ur landet och transporterades direkt till flygplatsen. Så var det för Julio Ramirez, som kom till Sverige 1981. Hans fru och tre små barn hade under hans fångenskap kidnappats och barnen hade förts till ett "barnhem", där de senare hittades. Vad som hänt hans fru vet ingen. I mer än två år arbetade Amnesty, Röda Korset och FN för att återförena barnen med fadern. Till slut kom ett besked att Julio och ingen annan kunde hämta barnen. Alla i vår grupp hade Julio i sina tankar den julhelgen. Skulle de gripa honom? Dagen före nyårsafton kom han och barnen till Växjö. Gissa om vi var lättade! Barnen, Carlos, Maria och Mariano, blev sedan alla medlemmar i vår Amnestygrupp. Mariano har varit ledare för ungdomsgruppen och arbetar nu med att ute i skolorna berätta om familjens öde och om Amnesty med hjälp av tre CD-rom skivor, som han själv har producerat.
Maria Ramirez
Om ekonomi
Amnesty har som grundläggande princip att inte ta emot anslag eller bidrag från de styrande i landet, från stat eller kommun. Huvudargumentet för detta är att vi inte skall hamna i beroendeställning till makthavarna, utan fritt kunna kritisera och påtala övergrepp och kränkningar av den enskildes rättigheter.
Vi har alltså i våra grupper varit hänvisade till att själva skaffa oss de inkomster som vi behövt för vår verksamhet. Det kan gälla föreningar, deltagande i kurser, seminarier och möten på distrikts- och riksnivå, ungdomsverksamhet, lokalhyror m m. Dessutom har varje grupp att betala så kallad gruppavgift till svenska sektionen och till distriktet - en utgift av ganska kännbar storlek. Idag är avgiften till svenska sektionen och distriktet 3 500 kronor. Om vi har haft gott om pengar i gruppkassan har vi dessutom skickat överskottet till Amnestyfonden, som bland annat delar ut medel till behövande samvetsfångar och/eller deras familjer.
Hur har vi då lyckats skrapa ihop dessa pengar? Den säkraste "fasta" inkomsten har vi under alla år fått från den givmilda allmänheten genom våra insamlingsbössor med "ljuset" på. Så har vi fått återkommande bidrag från medlemmar och enskilda som velat stödja oss.
Svenska kyrkan har på många sätt stöttat vår verksamhet. Så har Gårdsby församling utanför Växjö gett grupp 24 bidrag och flera kollekter. I flera år har Växjö stift understött Amnestys verksamhet i stiftet genom att överlämna resultatet av kollekten i stiftets kyrkor en sommarsöndag.
En återkommande inkomstkälla har också varit vår grupps försäljning under julskyltningssöndagen tillsammans med andra grupper i Växjö. Sådant samarbete har vi också haft när det gäller torgförsäljning m m. Grupp 24 har också försäljning av egenproducerade varor som vykort och kassar.
Extra förstärkning av kassan har det blivit då vi anordnat konstlotterier med av konstnärer skänkta vinster samt konserter. Under 90-talet har vår grupp, främst tillsammans med gruppen i Hovmanstorp, framgångsrikt genomfört flera konserter i Växjö domkyrka. Bland artister som medverkat kan nämnas: Arne Domnerus, Lena Ericsson, Titti Sjöblom, Rune Gustavsson, Arne Johansson, Putte Wickman, Kerstin Dellert, Ivan Renliden, Cyndee Peters, Robert Wells och Tito Beltran.
Samverkan med andra grupper och organisationer
Vi har redan berättat om ett intimt samarbete mellan olika amnestygrupper i Växjötrakten. Ytterligare exempel kan nämnas. Svenska sektionens årsmöten ambulerar mellan olika distrikt. På den ort, dit årsmötet förläggs är det grupperna på orten som har huvudansvaret för de praktiska arrangemangen.
I maj 1998 ägde Amnestys årsmöte rum i Växjö. Det blev grupperna i Alvesta, Hovmantorp och Växjö som fick dra det tyngsta lasset. Jan Nygren i Hovmantorp var initiativtagare och ledde det omfattande förberedelsearbetet. Tilläggas kan att vi fick mycket beröm för ett välordnat och trevligt möte.
Andra organisationer som vi regelbundet har samarbetat med under senare år har varit Arabyfestivalen, FLYSAM (flyktingsamarbete i Växjö), SAMFI (samarbete för skolans internationalisering), organisationer som arbetar med Internationella kvinnodagen den 8 mars, Femitolvrörelsen samt Svenska kyrkan.
Ingvar Runhager, Börje Schlecker, Märta Schlecker