1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
- Stockholm 1982
EN MÄNNISKAS TRIUMF
Jamal Benomar, 26 år, arresterades när han var 19 år gammal, torterades svårt i långa perioder och dömdes år 1977 till 10 års fängelse. Han sitter nu i ensamcell i Centralfängelset i Kenitra i Marocko. Några glimtar ur hans tillvaro får vi i följande brevutdrag. Men hans livslust är obruten - det visar han inte bara på den bild som han har skickat. Det visar han också genom att med framgång bedriva studier och forskning från sin cell. Han läser vid två franska universitet samtidigt och ska nu börja arbetet med sin doktorsavhandling.
Det är han själv som vill ha publicitet kring fångarnas situation. Han och hans kamrater hr gemensamt vägt riskerna. Låt oss respektera deras ställningstagande och sprida kännedom om hur de har det.
Lennart Aspegren
Grupp 50
Ur ett brev den 17 januari 1982
Käre vän,
---
Först och främst skickar jag mina bästa välgångsönskningar för 1982. För mig blir det ännu ett år som liknar de närmast föregående, ett nytt år av lidande, ett nytt år då jag är berövad mina mest elementära rättigheter som mänsklig varelse. Men samtidigt måste jag göra det till ett nytt år av kamp och motstånd. Varje dag som ajg ser alla dessa fruktansvärda handlingar som begås mot var och en som opponerar sig mot den marockanska regimens strävan efter makt och mörker känner jag mig mer och mer stolt över att jag haft modet att ställa upp för motståndet mot den. Jag är också medveten om att jag får betala mycket dyrt för att jag har utövat min rätt att tänka fritt, att ha egna politiska och ideologiska övertygelser. Jag tillbringar den bästa delen av mitt liv, min ungdom, hopkrupen i en liten ensamcell, en gravkammare där man försöker att begrava mig levande, bara därför att jag har haft viljan att ställa upp för den mänskliga värdigheten och för det folk som lever under förtryckets och utsugningens ok, bara därför att jag avskyr intolerans, och fanatism i alla dess former ... Det är en skam för hela mänskligheten att dessa medeltida metoder används ännu i våra dagar.
I natt är mina tankar dystra men ändå sanna, eftersom de rör sig om sådant som jag har upplevt i verkligheten. I natt är det precis --- år sedan som jag fick uppleva de mest fruktansvärda ögonblicken i mitt liv, det var alltså den ---.
Först vill jag påminna om att det var den --- omkring kl. 22 som jag blev arresterad eller snarare kidnappad i mitt hem i Rabat. Under de tre första dagarna torterade de mig utan uppehåll på centralkommissariatet i Rabat. Men med hänsyn till att de inte hade tillräckligt mycket uppgifter om mitt fall och till mitt dåliga hälsotillstånd upphörde sedan tortyren. Men den --- fick de en från kommissariatet i Tanger en rapport om mina politiska aktiviteter. Det visade sig då att jag sedan länge hade efterspanats av den politiska polisen där. Mina plågoandar kände sig då förödmjukade av sitt misstag att släppa mig och samtidigt av mitt motstånd och började på nytt att tortera mig vildsint. De ville inte bara hämnas utan också försöka att få ur mig upplysningar.
De började med att binda ihop mina händer och fötter med rep. Sedan hängde de upp mig på en järnstång så att jag komma att hänga fritt i luften. Hela kroppstyngden bärs av de fastsurrade händerna och fötterna. Min rygg når inte ner till golvet. Gorillorna slår mig med piskor under fotsulorna ända tills dess att de börjar blöda. Men de hejdar sig inte. De turas om: när de första tröttnar, tar andra vid. Jag vrålar av smärta. Jag får ta emot knytnävsslag i ansiktet som snabbt svullnar upp. De går sedan över till en värre sorts tortyr.
Medan jag fortfarande hänger och dinglar och får ta emot slag av piskan börjar de att binda fast smutsiga trasor över ansiktet på mig och sedan dränka in dem med vatten för att få mig att kvävas. Sedan öser de olika sorters starka tvättvatten över mig. Jag förlorar medvetandet av smärta och brist på luft. Då väcker de mig och allt börjar på nytt. De kallar detta första graden. Den kallas också ofta för "papegojan".
Efter en tidsrymd vars längd jag inte uppfattar befriar de mina händer och fötter. Jag har ingen känsel kvar i händerna och fötterna. De ger mig order att springa omkring på marken för att få igång blodcirkulationen i lemmarna. Det är fruktansvärt, eftersom jag nätt och jämt orkar bära upp min kroppsvikt, och jag ramlar därför ihop. Sedan följer en stunds förhör med örfilar och knytnävsslag i ansiktet från alla håll. Chefen ger gorillorna order om att gå över till andra graden, som också kallas "flygplanet". Några sekunder senare är mina händer och fötter på nytt sammanbundna. Men denna gång hänger de upp mig med magen nedåt. Det betyder att min ryggrad är böjs åt motsatt håll. Jag vrålar ty smärtorna är fruktansvärda, eftersom hela kroppstyngden bärs upp av de sammanbundna händerna och fötterna som jag hänger i. Värst känns kroppstyngden i korsryggen och jag känner att ryggen är nära att ge vika. Under hela denna tid slår de utan uppehåll mina fotsulor och andra delar av kroppen med piskor och batonger av alla sorter.
Jag vet inte hur länge denna oändliga tortyrseans höll på. Jag förlorade medvetandet flera gånger och jag har ett minne av att det sista gången tog mycket lång tid innan jag återfick medvetandet. Jag märkte att ibland när jag vaknade till liv från medvetslösheten så var det nya ansikten runt omkring mig. De arbetade med andra ord i lag, som turades om. När jag sista gången vaknade upp befann jag mid dyvåt av såpvatten i en fruktansvärt smutsig cell. Jag var alldeles kräkfärdig.
Efter en tid kom de och förde över mig till kommissariatet i Tanger. Där fick jag också ett varmt mottagande, ty man hade väntat på mig otåligt. När de hade förhört mig under en knapp halvtimme, tog de ner mig i tortyrkällaren. Den var full av blod, det var fruktansvärt, det var massor av blod överallt på golvet, på väggarna, på tortyrredskapen. Sedan jag också hade lämnat mina spår, band de för mina ögon satte handklovar på mig och kastade mig i en cell, där det redan fanns ett tjugotal politiska fångar.
Senare fördes jag över till den största och värsta hemliga arrestlokalen i Casablanca, den bekanta "Derb Moulay Chief". Under de långa månader som jag hölls fängslad där i hemlighet hade jag hela tiden händerna i handklovar och ögonen förbundna med en mycket smutsig binda. Hela vintern sov jag direkt på marken utan något täcke. Detta fortsatte sedan hela våren och ända till slutet av augusti. Till mat kastade de varje kväll åt mig ett halvt kilo torrt bröd under de första månaderna. Sedan fick jag ett slags "soppa". En annan viktig detalj utöver den vanliga tortyren är att de utsätter mig för den mesty grymma psykologiska tortyr. Ett exempel: Under omkring sju månader satte de mig i en cell direkt intill den stora tortyrsalen. Under dessa sju månader tvingades jag att utan avbrott dag och natt lyssna till vrål av smärta under de tortyrseanser som tiotals fångar fick utstå i salen. Försök att föreställa er allt det här! Det är fruktansvärt, avskyvärt!!!
Jag tror att det här räcker för att ge dig en uppfattning om de grymheter som jag blev utsatt för under åtta månader medan jag befann mig i den hemliga arrestlokalen. Det ger dig följdaktligen också en uppfattning om hur man behandlar de mänskliga rättigheterna i Marocko.
För några månader sedan gick fängelsedirektören med på min begäran om ett samtal. När jag kom in på hans kontor satt han där, omgiven av sina underhuggare. Jag protesterade livligt mot att de censurerade mina brev. I min ilska höll jag ett helt föredrag för dem omch avslöjade deras metoder. Fast jag visste naturligtvis vad de skulle svara. De nekade till alla min beskyllningar. Men efter en lång diskussion drog direktören den här slutsatsen: "Vi är tvugna att då och då censurera en del brev. Men det är din sak att försöka klara dig så gott du kan. Kom inte här och stör mig med småsaker. Jag vet mycket väl att du är fullt kapabel att smuggla in inte bara brev utan också Kalachnikov, om det så gällde." Jag svarade så här:
"Det är riktigt att jag lurar er. Jag kan illegalt få hit precis vad jag vill. Men det är inte det som är problemet. Vad saken gäller är att jag vill kunna få hit mina brev den officiella vägen utan att behöva hitta på egna metoder!"
På så sätt slutade detta meningsutbyte.
Jamal Benomar