Grupper i nummerordning: 1-50 51-100 101-150 151-200 201-250 251-300 301-351

..

Grupp 71 Den 29 april 1969 hade svensklärare Eva Melin vid förskoleseminariet i Stockholm ett informationsmöte om Amnesty. Till mötet hade bl.a. Britta Olsson, Kay Swanerudh och Ingrid Bruhn. Informationen om målsättningen, brevskrivningen m.m. var bra och här fann man en möjlighet att göra något konkret i försöken att arbeta mot en del av ondskan i världen. De tre hade det första egna gruppmötet den 30 augusti 1969 och grupp 71 hade bildats. Man träffades sju gånger under hösten och ytterligare ett par medlemmar hade tillkommit. Brevskrivning och kortkampanjen var aktuella aktiviteter. Gruppen deltog i Amnestys årsmöte i Uppsala den 23-24 maj 1970. På hösten samma år flyttade de tre till Malmö där de arbetade i ett år. Året därefter flyttade de till Lund. Under de två åren i Skåne hade gruppen tilldelats en fånge att arbeta för, en baskisk präst. Många brev skrevs och något/några svar kom från fången, som glädjande nog blev frigiven så småningom. Sommaren 1972 flyttade de åter till Stockholmsområdet, till Färingsö/Mälaröarna. Grupp 71 växte och under de närmaste två åren blev Ingrid Röising, Inger Blomberg och Maria Lindberg medlemmar och är så än idag. Verksamheten omfattade numera även informationsmöten, utställningar, bokbord och bössinsamlingar. Åren 1974-75 arbetade man med en studiecirkel i gruppen “Åsiktsförtryck och mänskliga rättigheter”. Ledararvodet gick till klubbkassan. I slutet av 70-talet och under 80- 90-talen tillkom ytterligare medlemmar och idag, drygt trettio år efter starten, räknar gruppen nio aktiva och tjugufyra stödjande medlemmar; flera av de sistnämnda har tidigare varit aktiva i gruppen. År 1981 fick två av de nytillkomna medlemmarna som första uppgift, bl a att ansvara för arbetet för en adopterad fånge i Sovjet, en pingstvän från Dnepropetrovsk i Ukraina med familj, fru och åtta barn. Han hade predikat i egna hemmet för likasinnade, men utan myndigheternas tillstånd. Straff: Tre år i fängelse/koncentrationsläger och därefter tre år i så kallad inre exil/sannolikt långt från hemmet. Var någonstans fången fanns under de sex åren blev aldrig känt. Fram till 1987, då Amnesty i London bestämde att fallet skulle läggas ned, skrevs och skickades en stor mängd vädjandebrev och även telegram till myndighetspersoner i både Moskva och i Ukraina. Lämpliga vykort samt brev, med eller utan mottagningsbevis, skickades till familjen under adress som London meddelat. Inget svar på vare sig brev eller telegram kom från Moskva eller Ukraina under de år arbetet pågick. Grupp 71 hade brevkontakt med en australisk grupp, som också jobbade med samma fånge. Inte heller den gruppen hade fått några svar från Sovjetunionen. Svenska sektionens Sovjetsamordning gav under alla åren god hjälp och mycken information Gruppen har haft ytterligare fångfall, dock inget under så lång tid som det blev i arbetet för den fängslade pingstvännen från Ukraina. Grupp 71 har, åtminstone under de senaste tjugu åren, deltagit i de flesta brevkampanjer som ordnats av svenska sektionen (och omsorgsfullt sökt besvara uppföljningarna kring kampanjerna, som underlag för planeringar inför kommande, liknande verksamheter). En av gruppens aktiva medlemmar satt med i sektionsstyrelsen i slutet av 80-talet och fyra medlemmar har varit med i Stockholmsdistriktets styrelse under olika, långa perioder. Sedan många år arbetar en annan av de aktiva, minst en dag i veckan, på sekretariatet. Det gäller det fackliga arbetet inom Amnesty. Organisationen samverkar med LO, SACO och TCO samt ILO på detta område. Numera har en specialgrupp bildats, Amnesty Business Group. De mänskliga rättigheterna har blivit business. Storföretagen vill inte förknippas med barnarbete, kränkningar av fackliga rättigheter och annat förtryck. Bolagsstyrelser vill inte riskera att självklara mänskliga rättigheter kränks på grund av företagets krav på vinst. Företagsjättarna har större makt än många nationalstaters regeringar. 0ch på globaliseringens bakgård förekommer barnarbeten, tvångsarbete, orimliga arbetsförhållanden, tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper, vapenhandel, begränsningar av yttrandefrihet och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I många av sektionens årsmöten har minst en medlem, ibland flera, deltagit de senaste femton-tjugu åren. Gruppen har lämnat bidrag till motionsfloden, om än mycket blygsamt. Grupp 71 deltog livligt i diskussionerna, mötena m.m. i den turbulens som omgav ledarskapet i organisationen för ett par/tre år sedan. Även i de mångåriga turerna kring Amnestys mandat har gruppen tagit del, både på sektionens och på distriktets årsmöten samt i Amnesty Debatt. Gruppen hjälpte till i samband med att distriktets första, egna lokal ställdes i ordning; den på Döbelnsgatan. Ett par gruppmedlemmar fanns också med vid Vattenfestivalen i Stockholm. I de årliga manifestationerna i samband med Nobelfesten har någon/några ur gruppen ställt upp och hjälpt till, dels vid förberedelserna, dels vid genomförandet. De första åren ägde manifestationerna rum utanför Konserthuset (och Globen ett år), men senare tilläts Amnesty komma in i foajén med banderollerna. En helig önskan var att, om några år då Amnesty kanske avancerat längre in i Konserthuset, nobelpristagarna som skulle bära banderollerna och då framme på podiet. Amnesty fick ju Nobels fredspris år 1977. Gruppen har deltagit i en hel del av distriktets olika aktiviteter, föreläsningar, kampanjer, kurser, utställningar, utbildningar m.m. En av de aktiva medverkade vid bildandet av en ny arbetsgrupp sedan deltagarna i en nybörjarkurs önskade gå vidare med Amnestyarbetet. Under flera år ägde distriktet en husvagn som användes vid olika tillfällen i Amnestyverksamheten, bl.a. i Kungsträdgården under några år. Vagnen stod parkerad ute på Mälaröarna hos en av gruppmedlemmarna och han svarade också för uthyrningen av vagnen till arbetsgrupperna i Stockholmsdistriktet. Tyvärr blev den inte så efterfrågad av grupperna och såldes därefter (1995). Distriktstyrelsen hade haft stora förväntningar på gruppernas utnyttjande av husvagnen. Grupp 71 ingick I Ekerö kommuns flyktinggrupp så länge den existerade. Dessvärre var/blev intresset för denna verksamhet dåligt bland kommunens organisationer och bland flyktingarna och fick därför läggas ned. Dock hann man med “Ekerö-Festivalen” en vacker försommarkväll i parken vid Ekebyhovs slott. Det blev en mångkulturell historia, uppskattad av de medverkande och av publiken. Lokalradion och lokalpressen har intervjuat gruppen om Amnestyverksamheten vid flera tillfällen och Dagens Nyheter och en del facktidningar har också gjort intervjuer. Några av gruppens medlemmar har informerat om Amnesty i skolor, kyrkor, ungdomsgårdar fackföreningar, pensionärsföreningar, fängelser m.m. Mestadels i egna kommunen, men även på många andra ställen i Stockholmsdistriktet. Carlslunds flyktingförläggning har besökts vid ett flertal tillfällen. Gruppen har haft brevkontakt med Invandrarverket rörande flyktingfrågor, anpassningsmöjligheter för flyktingar m.m. Under många år skedde försäljning av CANDELA-saker som grupp 71 köpt från en annan Amnestygrupp med kontakter i Peru. Ekonomin vilar på årligt bidrag från de stödjande gruppmedlemmarna, bösskramling samt pryl/loppmarknader och julmarknader. Som medlem i Ekebyhovs slotts intresseförening har gruppen haft möjligheter att ordna med information om Amnesty, försäljningar, pryl- och loppmarknader på slottet, som numera ägs av kommunen. Lördagar och söndagar ansvarar intresseföreningen för verksamheten och arrangerande förening står för kafé och underhållningsdetaljerna. Dessa aktiviteter har hittills givit bra ekonomisk utdelning och förhoppningsvis också värdefull information om Amnesty. Vid de tillfällen välkända artister stått för den obligatoriska eftermiddags underhållningen har det alltid lockat många besökare till slottet. Vid ett flertal tillfällen har Anders Linder med Jumping Jacks (gratis) ställt upp och hjälpt Amnesty på den ekonomiska sidan av verksamheten. Under några år hade gruppen stora framgångar vid försäljning av “fådda” böcker m.m. på Svartsjö slott. Slottet var då utlånat till konstnärer, artister mm för utställningar, musikevenemang, föredrag och liknande. Tyvärr är det numera slut på dessa verksamheter. För slottet planeras andra ting. Grupp 71 har haft förmånen att få delta i den årliga julmarknaden vid Drottningholms slott. Aktuellt har då varit försäljning av Amnestykort, prylar m.m. samt information om organisationen. Dessutom lotteriförsäljning. Vinst på varje lott och varje lott har kostat 20 kronor. Vid den senaste marknaden, den i december 2000, såldes tusen lotter. Vinsterna noggrant inslagna som julklappar. Mycket, mycket förberedelsearbete måste till för att få ihop ett tusen lotterivinster! Det är främst ett par, tre av de aktiva gruppmedlemmarna som jobbar med insamlings- och förarbete och de startar ofta så snart aktiviteterna på marknaden i december är över! Pryl- och loppmarknader har anordnats även på andra ställen i kommunen, mestadels utomhus och också dessa har ofta givit bra utdelning. Några av medlemmarna stöttar Amnesty genom medverkan i Humanfonden. Under åren 1991-2000 har gruppen kunnat skicka omkring 20.000 kr per år till Fonden, till Svenska Sektionen m.fl., förutom gruppavgifter och obligatoriska bössinsamlingar. Gruppmöten äger rum en gång i månaden och då omväxlande hos de aktiva medlemmarna. Protokoll förs och skickas ut till samtliga gruppmedlemmar. Samtidigt medsänds ett exemplar av Kortkampanjen och eventuellt annat som alla bör få del av. Gruppen prenumererar på KortKampanjen och på AmnestyDebatt. Den sistnämnda dock endast för de aktiva medlemmarna, som också få Blixtaktioner. Några av gruppens stödjande medlemmar har ofta hjälpt till vid olika, lokala Amnestyevenemang. Sedan ett flertal år får Svenska Sektionen och Stockholmsdistriktet en årlig rapport om gruppens aktiviteter. Nils E Hyll Grupp 71 Amnestybulletinen, 3/87 Grupp 71 - fick ny fart sedan de gått med i RAN... Det finns mycket att göra inom Amnesty. När arbetet i gruppen känns trögt och lite hopplöst, då kan det vara dags att pröva nya grepp. Det är precis vad grupp 71 på Mälaröarna har gjort. Gruppen har gått med i ett regionalt aktionsnät, ett s k RAN. Någonstans i Sovjet sitter Arnold Tatarenko fängslad, trots att han har avtjänat sitt straff. Han är pingstvän och dömdes till tre års arbetsläger och tre års intern exil för sin religiösa verksamhet. I sex år har grupp 71 i Stockholm arbetat för att få Arnold Tatarenko fri. Det är ett arbete som har prövat gruppens tålamod. Mängder av brev, intervjuer i radio och tidningar, kontakter med Pingstkyrkan i Sverige. Men inte ett livstecken från vare sig de sovjetiska myndigheterna eller den snart 60-årige Arnolds familj, fru och åtta barn i Ukraina. RAN av en slump I januari i år bestämde sig medlemmarna i grupp 71 för att pröva något nytt. Nu är man en av sex grupper i Sverige som arbetar med PABRAN. PABRAN är ett regionalt aktionsnät, ett RAN som omfattar länderna Paraguay, Argentina, Brasilien och Uruguay. - Det var mest en slump att vi började med just PABRAN, säger Bertil Ottoson. Bertil gick med i grupp 71 för två år sedan och är tillsammans med sin fru Eva ansvarig för arbetet med de fyra länderna i Sydamerika. - Jag var på sekretariatet för att be om ett till adoptionsfall, berättar Bertil. Men just då var det ont om fångfall och istället fick jag höra om RAN. Jag gick hem och informerade de andra i gruppen. Det var inte så många som kände till RAN som arbetsmetod men de flesta tyckte att det lät intressant. - Dessutom passade det bra med Sydamerika eftersom jag kan spanska, säger Elisabeth Clason. Det är roligt att lära sig mer om en region och i de länder som håller på att demokratiseras känns det viktigt att försöka påverka utvecklingen på lång sikt. Första handlade om Uruguay RAN består av olika aktioner som skickas ut till gruppen. Bertil läser igenom materialet, sedan samlas några av gruppens medlemmar för att skriva brev. - Vårt första RAN handlade om Uruguay, säger Bertil. Regeringen har antagit en lag om amnesti för de militärer som gjort sig skyldiga till övergrepp under diktaturen. Vi skrev och protesterade mot den nya lagen samtidigt som vi välkomnade den demokratiska utvecklingen i landet. - Liknande försök att stryka ett streck över det som varit har ju också gjorts i Argentina, fortsätter Bertil. Vi fick veta att många fortfarande sitter fängslade på grund av uppgifter som kommit fram under tortyr. Det är viktigt att reagera mot den argentinska regeringens dubbelmoral. Dessutom ligger det helt i linje med Amnestys övriga arbete. I tolvpunktsprogrammet mot tortyr står det att den här typen av domar måste omprövas. 14 aktiva Grupp 71 bildades 1974 och består i dag av 14 aktiva medlemmar, alla bosatta på Mälaröarna. - Vi har en jättefin sammanhållning här ute, säger Eleonore Vognsgaard. På några år har gruppens medlemsantal fördubblats. Det beror på att vi har så många lokala aktiviteter. Loppmarknader, insamlingar och föredrag har gjort oss välkända på öarna. Varje år ordnar vi en julmarknad där vi säljer allt från bakverk till keramik. Till rejäla priser förstås, pengarna går ju till Amnesty! Medlemmarna i grupp 71 verkar inte särskilt nedslagna fast arbetet ibland går trögt och tiden inte räcker till. - Vi har god ekonomi, säger Elisabeth. Det känns bra att kunna skicka in några extra tusenlappar till sektionen. - En viktig grund för Amnestyarbetet är att man trivs ihop, säger Bertil. Våra möten börjar alltid med att vi äter tillsammans. Vi kopplar av och pratar om allt mellan himmel och jord. - Tills vår gruppsekreterare börjar få lite för många rynkor i pannan, säger Elisabeth och skrattar. Då är det dags att börja arbeta. Fortsätter kämpa Jag lämnar Elisabeth, Bertil och Eleonore med en känsla av att de verkligen har funnit ett sätt att hålla lågan vid liv. Lite senare ringer jag upp Nils Hyll för att kolla några uppgifter om Arnold Tatarenko. Nils berättar att gruppen just har avslutat en större kampanj för sin fånge i Sovjet. - Jag tror att han kommer att bli fri snart, säger Nils. Men även om det tar flera år till så ska vi fortsätta kämpa. Louise Lindbom