1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
- Amnesty Bulletinen 2/84
Från cell nr 3 till friheten
- Livet är vackert, men det har sina svåra stunder, säger Eduardo Llosa medan han häller vatten i kaffekannan och tar fram en sked för att undersöka den trettonårige sonens hals. I tamburen håller döttrarna, tolv och nio år gamla, på och slamrar med skidor och stavar. De ska upp i Alperna i helgen. Hustrun sover fortfarande, hon arbetade kväll igår.
Utanför fönstret skriker måsarna i den grådisiga schweiziska vintervädret. De tre barnen talar sinsemellan på franska, pappan konstaterar på spanska att sonen inte kan ge sig ut med den halsen.
Eduardo Llosa skakar på huvudet, torkar av frukostbordet och intar påtåren stående eftersom ryggraden är skadad av misshandel och slag under en flerårig fängelsevistelse.
I åtta år har Eduardo Llosa suttit fängslad i Argentina, under hela den tiden har han inte sett sin hustru Estela Bernasconi en enda gång. I somras återförenades de igen, i Schweiz.
- Det är som att träffas på nytt, säger Eduardo. Nästan som att börja om helt från början.
En fälla
Den åttonde maj 1975 kallades doktor Llosa till ett sjukbesök i hemstaden San Luis. Besöket var en fälla, gillrad av polisen, och doktor Llosa fördes bort av civilklädda, beväpnade män. Vid husundersökningar i hemmet beslagtogs en mängd böcker och barnen blev vittnen till hur hemmet förstördes och mamman misshandlades innan hon greps.
Efter några veckor släpptes Estela och gick tillsammans med de tre barnen i landsflykt, först till Brasilien och sedan vidare till Lausanne i Schweiz. Den yngsta flickan var då endast några månader gammal.
Eduardo Llosa, som var ledare för ungperonisterna i hemprovinsen, psykiatriker med examina i teologi och filosofi, fördes efterhand till paviljong 1 i Rawson-fängelset i södra Argentina, ett fängelse för omkring 300 politiska fångar. I den paviljongen inkvarterades ett 30-tal fångar som ansågs vara "ledartyper". De intagnas yrkeserfarenheter sträckte sig över ett vitt område. Läkare, universitetslektor, journalister, lärare etc.
Cell nr 3
I åtta år skulle doktor Llosa komma att hållas i fängsligt förvar, därav fem år i cell nummer tre i Rawson-fängelset. Han greps under Isabela Perons tid och är noga med att framhålla att han aldrig torterades under polisförhören. Den fysiska tortyren påbörjades när den första militärjuntan tog makten några månader efter det att Llosa gripits. Kuppen ägde rum samtidigt som den argentinske läkaren överfördes till Rawson-fängelset.
Tortyren kunde exempelvis bestå i att ett tiotal personer ställdes upp på rad och en efter en gick fram till fången som beordrades stå vänd mot väggen medan ryggen systematiskt misshandlades. Hälsan förbättrades inte av det fuktiga och hala golvet och väggarna i isoleringscellen som var helt omöblerad, den undermåliga kosten och de systematiska ansträngningarna att bryta ner fångarnas identitet, att krossa dem fysiskt och psykiskt.
Självmord
Den första tidens fysiska våld, fysisk tortyr och avrättningar av fångar som "frigetts" följdes av sofistikerad psykisk tortyr som bland annat ledde till att tre fångar begick självmord.
Under två års tid fick fångarna inte läsa, inte skriva eller ägna sig åt fysiska aktiviteter. De var också förbjudna att ha kontakter med varandra. De fick exempelvis inte räcka över en cigarrett till en annan fånge, bilder och fotografier tolererades inte.
Under hela fängelsetiden intog fångarna måltiderna i respektive cell. Och väcktes varannan timme nätterna igenom och för att ytterligare öka de intagnas osäkerhet varierades reglerna nyckfullt. Ena dagen kunde de straffas för att de stod upp vid en ringsignal, nästa gång för att de inte stod upp vid samma signal.
Svårt för anhöriga
Rawson-fängelset ligger alltså långt ner i södra Argentina, avstånden gjorde det svårt för fångarnas anhöriga att komma på besök. Endast en person tillläts besöka fången åt gången och vilka som fick göra visiter reglerades noga.
Fångarna satt i rad på ena sidan av en avspärrning, besökarna på andra sidan. Samtalen som kunde avlyssnas av personalen skedde via ett rör. Endast privata samtalsämnen godtogs och besöken kunde utan förvarning avbrytas.
Fångarna hade ändå organiserat sin information så att de anhöriga "läste på" vissa områden. Även de som i vanliga fall inte läste exempelvis ekonomi kunde få i uppgift att göra det.
När fängelseledningen tillät de anhöriga att ta med tidningar till fångarna organiserade de intagna system så att olika tidskrifter som täckte ett så stort spektra som möjligt köptes in. Trots den noggranna kontrollen av allt som fördes in i fängelset lät militären en bomb totalförstöra den affär som sålde tidningar åt de anhöriga som besökte fängelset.
Barnteckningar förbjöds
Posten undersöktes noga och inga teckningar, exempelvis från doktor Llosas tre barn Frederico, Cecilia och Liliana accepterades. Under hela fängelsetiden skrev pappan ihärdigt till hustrun och bad att barnen skulle skicka teckningar. De gjorde så och ändå fortsatte bönerna. Något som bidrog till att hustrun började fundera på hur mannnen egentligen mådde rent mentalt.
Under tiden hade hustrun och de tre barnen anlänt till Schweiz. Den första tiden var värst. Utan kunskaper i franska, utan jobb och med tre barn som mådde mycket dåligt av sina tidigare erfarenheter, samt bostadsproblem.
- Det var mycket tårar, sammanfattar Estela. Undan för undan försämrades också den äldste pojken eftersom han blev allt fastare övertygad om att pappan i själva verket var död.
Efter mycket om och men och med stöd från internationella organisationer och ekonomisk hjälp från bland annat Amnesty kunde de tre barnen så ensamma resa till Argentina för att besöka sin pappa i fängelset. Den ordinarie besökstiden på en timme om dagen förkortades utan närmare förklaringar med en kvart, men det kompenserades i någon mån av att far och barn vid några tillfällen fick träffas utan fysisk barriär och faktiskt röra vid varandra efter ingripande från bland andra Internationella Röda Korset.
Kontakt med Amnestygruppen
Vid den här tiden hade Estela Llosa kontakt med Amnestygrupp 109 i Västerås. Gruppmedlemmarna samrådde med hustrun och följde de instruktioner hon gav om brevskrivning och annat.
Ett otal brev skickades under årens lopp. De enda som besvarades var de som gruppen skrev till hustrun i Schweiz.
Makthavarna i Casa Rosada, det argentinska presidentpalatset i Buenos Aires, växlade och generalerna avlöste varandra men de kortfattade nyheterna om Eduardo var märkvärdigt likalydande och nedslående. Hälsan har försämrats, inget nytt om eventuellt frisläppande, överhuvudtaget ingen respons från myndigheterna.
- Jo, Eduardo kände till att det pågick internationella påtryckningar för att få honom frigiven. Han ägnade sig åt sitt arbete i den inofficiella bokgruppen som tog hand om och vårdade de få böcker som cirkulerade bland fångarna, försökte stå de medfångar som var sjuka bi. Han fann också tröst i sin katolska religion.
Samtidigt var han hela tiden medveten om att allt utanför fängelset förändrades, att ingenting var detsamma som förut. Även om ingen information fick växlas mellan fångarna kringgicks förbudet, också under de hårdaste perioderna. Nyheter mellan paviljongerna spreds exempelvis via teckenspråk och morse.
En glädje
Frisläppandet var en glädje, trots att det kändes konstigt att skiljas från kamraterna, den påtvingade gemenskap de haft i åratal i samma paviljong. Majoriteten är kvar i Argentina. Andra befinner sig i landsflykt, i Sverige, Spanien, Italien, Schweiz...
Eduardo var inställd på att återföreningen med familjen skulle bli en slitsam process. I början föll det sig inte naturligt för barnen att säg pappa, nu gör de det och efter nästan ett års tid tycker Eduardo att han nu lärt känna sina barn igen och att kontakten är fin. De kan tala med varandra, ta i varandra, vara tillsammans på ett naturligt sätt. Även om det har krävts mycket tålamod att nå dithän.
Mannen och hustrun har under en lång tidsrymd haft helt olika erfarenheter, var och en på sitt håll. De har förändrats och återförenas dessutom i ett helt nytt land. Eduardos hälsa är ett problem. Skadorna i ryggen är betydande och påverkar nerver och reflexer. Inom några månader hoppas dock doktor Llosa kunna återvända till arbetslivet. Nu går han hemma medan makan arbetar, tar sina promenader, bedriver språkstudier och försöker ta hand om det praktiska. Själv tycker han inte att han har förändrats i grunden, han är inställd på att lära om, lyssna på sina närmaste.
En svår skola, även om han fortfarande minns sensationen när han lämnade fängelset och efter flera år åter såg grönska, hörde fåglarnas sång. Han beskriver också rädslan när han åter skulle gå nerför en trappa. Svindeln inför höjden, lutningen.
Återvänder
Det politiska läget i hemlandet har förändrats. Familjen Llosa följer noga utvecklingen. När de kan återvända handlar inte enbart om rättsäkerhet. De måste också få ihop pengar, veta att de kan få arbete, bostad, att barnen kan få ordentligt skolgång. Ännu återstår mycket.
Ett vet de - som det var förut kan det aldrig bli. Ändå hoppas de att hela familjen kan återvända till Argentina inom ett par år.
Under tiden ritar trettonårige Frederico kartor över inka-rikets utbredning. Han ska berätta för sina klasskamrater om inkakulturen, på franska. Det språk som han också talar med sina systrar.
I köket förbereds den typiskt schweiziska kvällsmaten med smält ost och kokt potatis. I bandspelaren hörs de smäktande tonerna av den argentinska tangokungen Carlos Gardels musik.
Eduardo Llosa föreslår att Amnesty ska stötta en undersökning om tortyrens sviter som förbereds i Argentina, berättar om det arbete som bedrivs för att stödja de "försvunna" barn som återfunnits.
Slut för Amnestys del
För Amnestys del är fallet Eduardo Llosa avslutat. Det slutade bra ur Amnestys synvinkel - han blev fri.
Militärerna i Argentina är också färdiga med honom, åtminstone tills de tar makten nästa gång. De har misslyckats i sitt syfte att krossa oppositionen. Men de har orsakat stor skada. Familjen Llosa kämpar för att samla sig och stärka sina band och Eduardo för att återvinna sin hälsa. Så kämpar hela den Argentinska nationen för att kunna börja fungera igen.
- Vi som lämnade fängelset gjorde det trots allt med högburet huvud, säger Eduardo. Vi känner inte hat eller behov att personlig hämnd. Det är däremot viktigt att vi alla nu deltar i uppbyggnadsarbetet.
- Det viktigaste är att slåss mot en eventuell efterföljare till den grymma och antihumanitära regim vi har haft. Det är en positiv och konstruktiv uppgift.
Kersti Jalava och Yvonne Busk