1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
- En liten personlig historik för grupp 20 i Uppsala
Den här historiken måste börja 1995, eftersom det var då den äldsta kvarvarande medlemmen i gruppen (jag) anslöt sig. Vi skulle kunna rota igenom våra gamla grupparkiv, men valde att lägga vårt krut på annat. Därför blir det här snarast lite samtidshistoria, kan man väl säga.
När jag började i grupp 20 våren 1995 var den liten och trött. Vi var ett gäng entusiaster som började samtidigt, så gruppen vaknade snart och blev den livaktiga sammanslutning den har varit sedan dess. Medlemmar har kommit och gått genom de här åren. Flera av oss har varit borta vissa perioder, och sedan kommit tillbaka. Vi verkar ju i en universitetsstad, vilket gör att medlemsbasen inte är helt stabil alla gånger. Det häftiga är att det ändå verkar finnas en ”grupp 20-anda” som lever numera, oavsett vilka av oss som utgör dess beståndsdelar för tillfället.
Våra aktionsfall har också kommit och gått. Man kan säga att vi har lyckats täcka in stora delar av Amnestys åtagande genom de här åren, och även rört oss över flera kontinenter: Våren –95 jobbade gruppen med ett försvinnandefall i Sudan; det rörde en grupp unga män som försvunnit och som vi försökte lokalisera. Det fallet avskrevs så småningom, och då fick vi ett fall i Pakistan som handlade om att försöka ta reda på omständigheterna runt en utomrättslig avrättning i ett pakistanskt häkte. Vi jobbade länge med det fallet, fick ett och annat svar från oförstående pakistanska myndigheter och etablerade god kontakt med Pakistansamordnaren Ulla Birgegård. Så småningom var det emellertid dags att byta fall igen, och då fick vi ett temafall i Guatemala. Det handlade om att i tvåmånadersintervaller lyfta upp olika kränkningar som försiggått under inbördeskriget där: kränkningar mot kvinnor, mot bondeledare, mot journalister, massgravar man funnit, osv. När aktionen, som sträckte sig över två år, var avslutad, valde vi att åter ta ett aktionsfall i Afrika, vilket vi arbetar med än. Det rör yttrandefrihet i södra Afrika, på vår lott har vi i synnerhet några utsatta journalister i Zambia och Zimbabwe vars rätt till press- och opinionsfrihet vi försöker värna.
Jag minns att vi alltid har skrattat mycket i grupp 20. Idéer har vi för det mesta, vissa galnare än andra. Åtskilliga aktioner har vi klarat av, både för att lyfta fram våra aktionsfall, agera i kampanjer och för att samla in pengar. När vi arbetade med Pakistan tillverkade vi den berömda ”buren”: en bur av trä som vi byggde och målade svart. Den placerade vi sedan på gågatan i Uppsala och turades om att krypa in i den för att dra allmänhetens uppmärksamhet till de vidriga fängelseförhållandena i Pakistan. Berömd blev den för att den sedan återanvändes flitigt av oss och av andra, och än idag skojar vi om att försöka på något vis inkludera den i de aktioner vi planerar. När den stora Kinakampanjen pågick 1996 organiserade grupp 20 en manifestation mot det utbredda bruket av dödsstraff i Kina, under parollen ”Sju dödas i genomsnitt varje dag”. Sju svartklädda Amnestymedlemmar i taget låg på gatan, vilket tilldrog sig stor uppmärksamhet och många nyfikna som fick skriva på brev och upprop. Senast i maj 2001 gjorde vi en aktion på den internationella dagen för pressfrihet. Vi hade klätt in en skärm i tidningspapper från tidningar på olika språk och tillverkat siluetter av svart papp för att symbolisera de hotade journalisterna i Zambia och Zimbabwe. En och annan gång har vi hamnat på bild i lokaltidningen, UNT.
Pengainsamlingen har också tagit sig många uttryck. Oförglömlig är den kväll i smällkalla december då vi värmde glögg i stora mängder, och sedan for runt i en skåpbil och sålde het glögg utanför studentnationerna där folk köade. Stor succé, många frusna blev tacksamma och ingen hade roligare än vi. En annan kväll arbetade vi på Wermlands nation: vi stod i garderoben, serverade och diskade. Dricksen och våra löner gick till gruppen, och en och annan student fick nog med sig ett informationsblad om Amnesty hem från krogen. På långfredagen ett par år har några av oss stått utanför Domkyrkan i Uppsala vid gudstjänstens slut, delat ut information om Saudiarabien eller om tortyr, och fått in mycket pengar.
Listan kan göras oändlig. Möten, möten och åter möten har vi förstås haft. Numera vet vi vilken medlem vi ska ha möte hos nära Fettisdagen, eftersom han alltid bakar egna semlor. En pubkväll brukar avsluta terminen. Vi har åkt på årsmöten tillsammans, gått kurser, skrivit insändare och upprörts eller glatt oss åt det som händer i organisationen. Givande har det alltid varit, om än tungt förstås ibland och någon gång deprimerande. För det mesta har vi ändå haft roligt tillsammans, och arbetet fortsätter. Grupp 20 kommer att leva länge än.
Johanna Westeson