1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
Frigivne Valladares träffar "sin" Amnestygrupp:
Er envishet fick mig fri
Armando Valladares, fri efter 22 år i kubanskt fängelse besökte för första gången Sverige och Avesta:
- Jag tänker starta en världskampanj för fångarna i de kubanska fängelserna! Amnestys arbete ohc mitt eget fall visar att diktaturerna är känsliga för världsopinionen.
Valladares och hans fru Martha sammanträffade de första dagarna i mars med "sin" Amnestygrupp 110 i Avesta. Grupp 110 har arbetat med med Valladares fall i sju år.
Så kom då Armando och Martha till grupp 110 i Avesta. I den lilla byn Lycka var flaggan hissad hos Per och Lisbeth Rasmussen. Lördagen den 5 mars kl 12.45 anlände äntligen makarna Valladares, hämtade i bil från Stockholm.
Rikspressen, TV och radio fanns på plats för att föreviga mötet med gruppen. Armando hade aldrig sett snö förut och pressfotograferna lockade ut honom i trädgården för att kasta snöboll. Armando Valladares fann sig villigt i alla turer.
Senare under presskonferensen frågade jag honom hur han upplevde offentligheten och pressuppbådet, sedan han släpptes fri. Han säger attt det väcker starka känslor hos honom. Mötet med pressen är viktigt. Det är journalisterna som har den viktiga uppgiften att berätta sanningen.
Inlaga till FN
Sanningen för Armando Valladares är, att just nu sitter åtminstone 400 av hans egen generation i Kubas fängelser p g a sina religiösa eller politiska åsikter. Totalt isolerade, utan kläder, utsatta för fysisk och psykisk tortyr och utan alla möjligheter att korrespondera med sin omvärld.
När de fullgjort sina år i fänglese släpps de ändå inte, därför att man fordrar av dem att de ska göra avbön och avstå från sin religiösa eller politiska övertygelse.
Armando är starkt engagerad i sina medfångars öde. Just i dagarna har han lämnat en inlaga til FN om kränkningen av de mänskliga rättigheterna i de kubanska fängelserna. Han tror på en världskampanj för fångarna och kommer nu att skriva en bok om sina upplevelser under fängelsetiden.
Visar råttbetten
Brevid Armando och Martha i den gula soffan sitter Sonja Jakobsson från Hedemora. Hon har hjälpt Avestagruppen att översätta alla brev under de år de arbetat för Armandos fall. Nu tolkar hon. Många gånger under berättelsens gång bryts hennes röst av rörelse och hon har svårt att få fram orden.
Även hustru Martha blir påtagligt nedstämd under Armandos redogörelse. Hon klappar honom då och då och plockar försiktigt på hans tröja.
Plötsligt rusar Armando upp, fram till en journalist och griper hans hand.
- Känn här! Vi får alla känna hans djupa ärr över huvudskålen efter tortyren och se märkena på hans fingrar efter råttbett!
Armando är påtagligt bitter över den behandling han fått utstå under fängelsetiden. Ändå säger han att det inte är tortyr i vanlig mening, som är svårast att stå ut med - eller ens vanligast förekommande. Det som bryter ner fångarna är den totala isoleringen och att man berövar dem alla normala rättigheter.
Alla brev smugglas
Inte någon gång under sin fängelsetid har han fått motta brev den officiella vägen. Per Rasmussen visar upp ett tunt tättskrivet brev som vikts ihop och smugglats ut i en tändsticksask. Det är skrivet med rödpenna.
Armando berättar, att när han de sista åren i straffcell inte fick tillgång till penna, stack han sig i fingertopparna och skrev med blod. Så tillkom många dikter, som sedan publicerades utomlands.
Någon frågar när han förstod att han skulle bli fri.
- Först den dag de berättade det för mig, omkring den 15 oktober, svarar Armando.
Den 18 oktober tillkännagavs frigivandet officiellt och den 22 oktober kom han till Paris. Nu har han alltså varit fri i drygt fyra månader. Under den tiden har han fått ta emot hotelser. Anonyma telefonsamtal, både när han befunnit sig i Paris och i Madrid, som hotat honom om han fortsätter att skriva och ge offentlighet åt sina upplevelser. Men Armando är inte rädd. Boken - första delen av hans "memoarer" - tänker han ge ut redan i år.
Grupp 110 lyckades under slutet av 70-talet utverka politisk asyl åt Armando Valladares i Sverige. En i gruppen frågar honom skämtsamt om de ska skriva till invandrarverket och säga att de inte behöver hålla på den platsen nu? Armando och Martha planerar ju att bosätta sig i Spanien.
Armando skrattar och säger att han väldigt gärna vill ha "platsen" kvar. Han tycker om det lilla han hittills sett av Sverige och skräms inte alls av snön.
Diktaturerna viker
När vi lämnar den röda gården omgiven av björkar, får äntligen gruppens medlemmar en liten chans att umgås med Armando och Martha. De flockas alla kring det dukade tebordet.
Armando är försiktig med vad han äter. Hans matsmältningssystem lider fortfarande av sviter efter fängelsetiden. Men hans virtalitet är det inte något fel på, det är leenden, värme, snabba kramar.
Det är det tålmodiga och envisa arbetet inom Amnesty International som slutligen fått honom fri - det är han helt övertygad om.
Amnestygrupperna startade det arbete, som la grunden till kampanjen på hög politisk nivå, där slutligen Frankrikes president agerade personligen.
- Mitt fall är ett bevis på att diktaturregimerna viker för världsopinonen, säger Armando Valladares.