Artiklar årsvis:

1964
1965
1966




































2002
..Amnesty Bulletinen 2/77

Förtrycket har många former...

Vi vädjar om frigivning av politiska fångar. Normalt avslutas ett fall då fången får lämna fängelset. Men det är inte säkert att kränkningen av hans mänskliga rättigheter upphört med frigivningen. Många politiska fångar har orsakats allvarlig fysisk, psykisk eller ekonomisk skada. I ytterst få fall utgår för detta någon form av ersättning eller skadestånd. Den återvunna friheten får vara ersättning nog.

En amnesti innebär dock i bästa fall ett statsmaktens erkännande av att bestraffningen varit orättmätig. Den fängslade kan alltså strykas ur straffregistret och återfå sina fulla medborgeliga rättigheter. Han ska utan hinder kunna återinträda i offentlig tjänst eller återuppta arbete som lärare, advokat, journalist osv.

En benådning har vanligen mer begränsad verkan och gäller ofta inte annat än själva fängelsestraffet. Den benådade är en brottsling som man visat barmhärtighet.

Frigivning efter straffavkortning innebär i princip bara att myndigheten anser sig ha uppnått avsedd effekt redan med ett kortare straff. Fången förmodas vara "anpassad". Upprepar han sitt förmenta brott, döms han vanligen till ett längre straff den andra gången.

Villkorlig frihet medför fortsatt kontroll och bevakning, inte sällan med avsevärda inskränkningar av rörelsefriheten.

Vad som officiellt kallas en amnesti är ofta en kollektiv benådning eller frigivning efter straffavkortning, ibland till och med snarast en villkorlig frigivning. De praktiska skillnaderna är betydande.

En verklig amnesti av politiska fångar är som regel bara aktuell i samband med ett regimskifte, och framförallt då den nya regeringen påtagit sig att avveckla en diktaturdiktatur. Graden av uppriktighet i detta brukar framgå av amnestins omfattning och innehåll, de frigivnas möjlighet till rehabilitering, samt de åtgärder som vidtas mot diktaturens ansvariga på olika nivåer.

Vi har kunnat följa sådana demokratiseringsprocesser i bland annat Portugal och Grekland. I båda dessa fall har diktaturens avveckling mött svåra hinder, framförallt på statsapparatens mellannivåer. Att personer som gjort sig skyldiga till svåra rättsövergrepp förblir ostraffade kan vara en försvarbar del av en försoningspolitik; att de dessutom får behålla ämbeten och maktpositioner måste upplevas som ytterst oroande inte bara av deras tidigare offer. Olösta problem av detta slag torde också bidra till att göra den nya demokratiska ordningen farligt labil.

Det är därför viktigt att Amnesty International, som redan skett i fallet Grekland, med uppmärksamhet följer utvecklingen i ett land som intill nyligen haft ett stort antal politiska fångar och där tortyr av misstänkta varit regel.

Alla här berörda problem gäller också i hög grad utvecklingen i Spanien. De amnestier som den nya monarkin utfärdat har gradvis getts allt större omfattning. De politiska fångar som släppts under de senaste månaderna har varit anklagade för sådana brott att de inte kunnat accepteras som adoptionsfall av Amnesty International enligt gällande stadgar. Däremot har vi i många fall protesterat mot den tortyr de har utsatts för och den rättsordning enligt vilken de har dömts.

Den demokratiska oppositionen i Spanien är emellertid fortfarande inte nöjd med de frigivningar och de rättsreformer som genomförts. Det är inte förvånande. Den polisiära förtrycksapparaten är intakt. Där man förut torterade i förhörsrummen för att få fram bekännelser, har man nu - sedan de politiska domstolarna avskaffats - flyttat ut våldet på gatorna. Amnestin har fortfarande för många enskilda snarast karaktären av benådning, straffavkortning eller villkorlig frihet. Oppositionens eniga krav om att alla politiska fångar ska friges före valet är ännu i början av maj inte uppfyllt.

Kvar i fängelserna sitter de som anklagats och dömts för väpnad kamp mot Franco-diktaturen. De är nästan alla basker. Den dag regeringen friger dem har man indirekt erkänt att deras kamp var berättigad, eller i varje fall högst förståelig. Ett sådant indirekt erkännande är naturligtvis helt omöjligt att acceptera för de många Franco-anhängare som alltjämt har ledande poster inom statsapparaten, polisen och försvaret.

Å andra sidan är en spansk demokrati knappast möjlig så länge diktaturens motståndare och offer sitter kvar i fängelserna, rent oavsett vilka metoder de tillgripit i sin kamp.

För Amnesty Internationals vidkommande är det nu av största betydelse att vi fullföljer den linje vi redan prövat. Vi kan inte vädja om frigivning för fängslade attentatsmän och gerillakämpar. Det skulle helt omöjliggöra vårt arbete för åsiktsfångar i alltjämt orubbade diktaturer. Men vi kan kräva nya rättegångar, införa civila domstolar och enligt normal lag och rättsordning, där försvaret också har möjlighet att exempelvis ta upp frågan om tortyr under förhören. Att många av de ansvariga sannolikt hellre skulle acceptera en frigivning än en sådan förnyad och öppen rättegång, det är inte vårt problem.

Det är också angeläget att Amnesty International - liksom den internationella opinionen överhuvudtaget - inte för tidigt slår sig till ro inför ett antal demokratiska reformer i en tidigare diktatur. Förtrycket har i vår tid många former. Politisk fångenskap är inte den enda allvarliga kränkningen av en människas rättigheter.

En demokrati kan i värsta fall förvandlas till en högeffektiv diktatur över en natt. De som vill förvandla en diktatur till en fungerande demokrati har en betydligt längre och svårare väg att gå. De behöver allt stöd de kan få. Amnesty Internationals fortsatta uppmärksamhet och bevakning bör vara en viktig del av det stödet.

Bo Lindblom