1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
Fernandos väg till advokat och polis
Frusen och trött hoppades han på Amnesty
Termometern visade -22 grader då Fernando de Costa e Sausa kom som flykting till Sverige. Han irrade omkring i Stockholm och frågade alla han mötte efter Amnestys sekretariat.
Åtta timmar senare stod han i dörren till Amnesty. I gymnastikskor och tunn jacka - utan handskar. "Jag trodde att jag skulle dö..."berättar han.
Fernando, 22 år, flydde från Mocambique i södra Afrika i början av december. Grekiska sjömän tog honom med på en båt som gick från Mocambiques huvudstad Maputo, via Kanarieöarna till Holland.
Fernando hade en gång samtalat med en svensk läkare som arbetade i Mocambique och var nu helt inställd på att resa vidare till Sverige för att söka politisk asyl. Sjömännen ordnade en tågbiljett och ett falskt pass åt honom.
Några dagar senre steg Fernando av tåget i Stockholm. Det var sent på kvällen och han omslöts av den värsta kyla som Sverige upplevt i mannaminne. Temperaturskillnaden mellan Maputo och Stockholm var över 50 grader.
Fel adress
Fernando visste inte vart han skulle gå och tog skydd i en portgång över natten. Tidigt på morgonen började han fråga efter Amnestys kontor.
Han vandrade runt i flera timar innan han äntligen kom fram - till Surbrunnsgatan, Amnestysekretariatets gamla adress.
Han fick börja om igen - frågade sig fram, promenerade, värmde sig i nån affär, frågade, gick en stund.. Klockan var kvart i fem denna fredagseftermiddag då han klev in på Amnestykontoret på Gyllenstiernsgatan. Han hade nått sitt mål!
Tidpunkten var naturligtvis sämsta tänkbara, men Fernando fick pengar till mat och hotellrum över helgen och Amnestys vaktmästare och tryckare Mikael Johannesson följde med honom till hotellet. Fernando gjorde sitt livs första tunnelbaneresa och visste att han på måndag morgon skulle ta sig till tunnelbanestationen Karlaplan för att sedan göra ett nytt besök på Amnesty.
Måndag morgon
- Jag satt två månader i en cell och fick inte ta emot några besök. De slog mig och anklagade mig för att vara med i gerillan Renamo. Sedan blev jag flyttad till ett koncentrationsläger där jag fick arbeta som en slav, berättar Fernando. Hans modersmål är potugisiska, man han pratar spanska med stark brytning.
- En dag blev det skottlossning mellan vakterna och några som försökte ta sig in i lägret. Jag tog min chans och flydde hals över huvud. Jag fick lift med några utlänningar och tog mig in till Maputo där jag träffade de grekiska sjömännen...
Fernando sitter i Amnestykontorets lunchrum och berättar "sin historia" för Ingrid Falk som arbetar med flyktingar på sekretariatet.
- Jag vill att du fyller i Amnestys frågeformulär om tortyr och misshandel. Vi skickar det till vårt huvudkontor i London, som sedan kommenterar uppgifterna. Det kan vara till hjälp i handläggningen av din asylansökan, säger hon.
Ingrid förklarar hur det går till att söka politisk asyl - om de tre viktiga besöken hos advokat, polis och flyktingbyrå som ska följa under dagen. Hon antecknar, ställer frågor och ringer till advokat. Flyktingadvokat Bo Klasén lovar att ta emot på en gång.
Biståndsland
- Jag har svårt att bedöma Fernandos chanser att få stanna i Sverige. En nackdel torde vara att Mocambique är ett viktigt mottagarland av svenskt bistånd. Sveriges relation med ett land tycks ibland väga tyngre än dokumentation om förföljelse i det landet, säger Bo Klasén i ett kort samtal med Amnestybulletinen.
Hans sekreterare ger Fernando alla nödvändiga upplysningar angående den rättsliga processen vid en asylansökan. Fernando skriver under en fullmakt som ger Bo Klasén möjlighet att agera om polisen skulle besluta om direktavvisning.
- Det finns en viss risk för att de skickar tillbaka Fernando till Holland eftersom det var det första land han kom till, säger Klasén. Han förklara för Fernando att det är mycket viktigt att lämna alla uppgifter om den politiska förföljelsen under polisförhöret.
Det är nämligen ganska vanligt att flyktingar döljer vissa viktiga fakta under förhöret p g a oro för att den svenska polisen ska avslöja uppgifterna till polisen i deras respektive hemländer.
Tålmodig väntan
- Kommer polisen att slå mig under förhöret, frågar Fernando plötsligt då vi sitter i det fullpackade väntrummet i polishuset.
Han ser blek och nervös ut och sneglar oroligt mot dörren där en polistjänsteman ropar upp namn med jämna mellanrum.
I väntrummet råder spänd väntan. Barn ligger och sover på bänkarna. De vuxna samtalar lågmält eller vankar av och an - fram och tillbaka.
Fernando blir lite lugnare då han inser att de som kommer ut från polisen inte ser ut att ha blivit slagna. Han ger sin syn på den politiska situationen i Mocambique och berättar lite om sin familj.
- Mina föräldrar blev dödade under befrielsekriget i början av sjuttiotalet. Jag har inga syskon. Mina vänner har jag tappat kontakten med det senate året då jag satt i fängelse. Jag har ingen att återvända till - och jag skulle ändå bli mördad eller kastad i fängelse, säger han.
Efter flera timmars väntan är det Fernandos tur och får helt kort berätta varför han flytt från Mocambique.
Polistjänstemannan tittar intresserat igenom de Amnestydokument som Fernando har med sig, men förklarar att han är överbelastad med arbete och inte har tid att göra något längre förhör idag.
- Det är lika bra att du skyndar i väg till flyktingbyrån innan de stänger för dagen, säger han till Fernando och ger honom det "gula kortet", ett kort som bekräftar att han sökt upphållstillstånd och därmed har rätt till socialhjälp.
Rusar iväg
Vi rusar iväg till tunnelbanan, byter tåg ett par gånger och kommer fram till flyktingbyrån ett par minuter innan personalen ska gå hem för dagen.
- Här är kaos på alla fronter. Det är nästan omöjigt att skaffa hotellrum åt flyktingarna, det är fullbokat överallt, säger en hårt pressad man på mottagningen och lyfter telefonluren.
Han pratar några ord med någon och ansiktet lyser upp. Det finns faktiskt ett rum ledigt på hotell Zinken där Fernando bodde över helgen!
Fernando får pengar till mat och två förköpshäften för tåg- och tunnelbaneresor. Det ska räcka till nästa besök på byrån om knappt två veckor. På väg till hotellet passerar han Ica där han köper ost, frukt, te och sitt första paket svenskt knäckebröd.
Rapport om tortyr
I Amnesty Internationals årsrapport 1986 påtalas att politiska fångar hålls fängslade utan rättslig prövning i Mocambique. Vissa av dem har suttit fängslade i elva år. Andra fångar avtjänar straff efter icke korrekta rättegångar.
Det finns också rapporter om tortyr och att regeringsstyrkor förövat utomrättsliga avrättningar och stympningar i stridsområden.
Under hela året (1986) pågick strider mellan regeringsstyrkor och gerillaenheter ur Mocambiques nationella motståndsrörelse, RNM eller RENAMO. RNM påstods ha fått stöd från Sydafrika.