1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
Att tända ett hopp för Sarajevos själ
Hon är vit som en ängel. Scenen är svart. Hennes resande föreställning blir till ett skrik ur mörkret. Den unga arkitektstuderanden Sara är på jakt efter Sarajevos själ.
Sarajevo var myten om det multikulturella, multietniska och multireligiösa samhället - ända tills kriget trasade sönder våra illusioner.
För drygt ett år sedan, den 5 april 1992, beordrade de serbiska ledarna bombningen av Sarajevo med orden: "Nu ska vi skrämma vettet ur dem!"
Men än finns det människor som lever i Sarajevo, om än hukande under krypskyttar, bomber och nöd.
Pjäsen Sarajevo vill genom den unga flickan Saras sökande visa vad det är som händer med själen i en stad när kroppen håller på att massakreras.
Producenten Chris Torch berättar:
- Den här uppsättningen är något av det svåraste jag varit med om. Det är en sak att arbeta med historia som redan är överspelad, något helt annat att utgå ifrån verkligheten och det som händer nu. Det är som att sikta mot "a moving target", ett rörligt föemål.
Något nytt sker varje dag och pjäsen anpassas hela tiden till händelseutvecklingen. Den är resultatet av ett internationellt samarbete och dess tillkomst bygger till stor del på personliga upplevelser.
Grundidén kommer från Haris Pasovic, en ung regissör från Sarajevo, fast han fick aldrig möjlighet att personligen slutföra sina planer. Han tog kontakt med Chris Torch från Jordcirkus i Stockholm som 1991 bildat "Intercult" för kulturellt utbyte och samproduktion. De arbetade med förberedelserna i flera månader, ända till i julas då Haris Pasovic kände att han måste återvända till Sarajevo för att träffa sin familj och sina vänner. Han reste tillsammans med företrädare för FN och hade för avsikt att komma tillbaka till Sverige, men släpptes aldrig ut igen. Han sitter fortfarande fast därnere.
Samma dag som han tog sig in i den belägrade staden lyckades den unge skådespelaren Jasenko Selimovic ta sig därifrån och vidare över bergen. Han hade tillsammans med sin teatergrupp flytt undan striderna i övriga delar av landet, bara för att hinnas upp av bomberna i Sarajevo.
Innan han lämnade staden hade han haft 150 föreställningar för sårade barn på sjukhus, i skyddsrum och på andra ställen där det var möjligt att spela teater. Han menar att kulturlivet verkar mer levande nu än före kriget, med fler konserter, författarkvällar, teaterföreställningar. Någon bio finns inte eftersom elekriciteten stängs av, men teater går att att spela i dagsljus och i skenet från stearinljus. Det är som att kulturen blir till ett kitt som håller människorna samman.
Så småningom anlände han till Sverige och ingår nu i Jordcirkus ensemble. Den består av flera skådespelare från forna Jugoslavien, svenskar och en spanjor. De har tillägnat pjäsen Haris Pasovic och människorna i Sarajevo.
Manusförfattaren Goran Stefanovski beskriver sina tankar:
- Hur skriver man en teaterpjäs om Sarajevo idag? Hur vågar man beröra ett öppet sår? Hur kan man träffa ett rörligt mål? Alla dessa frågor plågade mig när jag skrev pjäsen om Sarajevo.
- Men jag visste att jag inte ville skriva en pjäs om den massakrerade staden. Medierna förmedlar oss dagligen detaljerad och bildrik information på detta plan utan att kunna klargöra problemen bakom den blodiga politiska verkligheten.
- Jag var istället intresserad av stadens själ som svävar över ruinerna. Vilka mänskliga aspekter tangerar detta svarta hål?
Pjäsen tar inte politisk ställning för någon sida i konflikten. Några kritiker anser att den borde göra det och att det rentav är skamligt att den inte gör det. Men producenten försvarar sig med att konstnärens uppgift inte är att ge svar. Han menar att de istället försöker ta ställning själsligt och framförallt vill väcka frågor hos publiken.
Pjäsen liknar en dröm, stundtals osammanhängande, stundtals obegriplig. Sara stiger ned i ett sagoland, hon färdas genom tid och rum. På vägen möter hon narrar och filosofer, vinterolympiaden 1984 blir en del av stadens 1700-talskrönika och diktare skakar hand med svartabörshajar och präster. Gränserna mellan då och nu suddas ut. Människors glädje och sorg, deras danser, vackra tyger, sirliga dikter, frestande matrecept och oändliga kärleksaffärer under århundradena blir en del av Sarajevos historia.
Men Sara balanserar också på gränsen till mördarlandet. Prins Ferdinands mördare från 1914, Gavrilo Princip, skymtar förbi och hon färdas sakta men säkert mot det som sker idag.
Hennes oskuldsfulla vita skimmer ter sig alltmer provocerande ju mörkare situationen blir.
I en scen ropar en ung man ut namnen på alla dem som dödats. Ett efter ett, förnamn och efternamn lämnar ett ihållande eko efter sig. Också de är hämtade ur verkligheten, de var skådespelaren Jasenkos personliga vänner som dödats under kriget.
I teaterns värld är allt möjligt och plötsligt är de inte längre namnen på de döda, utan på alla dem som ännu är ofödda. På en kommande generation som fortfarande bär på rätten till liv, rätten till framtid.
- Pjäsens syfte är att tända ett hoppets ljus för Sarajevos själ, förklarar producenten. Vi vill absolut inte väcka några falska förhoppningar, tvärtom. Men vi gör ett försök att återskapa staden Sarajevo inför våra ögon, så att vi vet vad som håller på att gå förlorat. Till sist står det klart att Sara egentligen bara är ännu en av de många sårade, våldtagna kvinnorna och att hennes färd varit en feberdröm. Liksom alla andra är hos fast i det svarta, i ångesten, kringgärdad av murarna i skyddsrummet, utan möjlighet att slippa ut.
Men då växer en regnbåge fram och Sara frågar oroligt:
- Vilka finns på den andra sidan?
- Det är vi själva, blir svaret.
För den som inte är insatt i Sarajevos historia kan det ibland vara svårt att följa med i de olika experimentella scenerna, men den kvardröjande känslan efter föreställningen präglas av förtvivlan och vrede.
Tack vare de olika arrangemangen kring pjäsen fastnar man inte i den känslan. Föreläsningar och utställningar ger många möjligheter till att gå vidare och få kunskap. Fredsaktivisten Ljubisa Rajic från Belgrad föreläste i samband med gästspelet i Göteborg. Han är ett levande bevis för att det fortfarande finns människor som arbetar för fred istället för krig och som inte vill hata sina grannar, oavsett vilken etniska, religiösa eller kulturella grupp de tillhör. Själv ger han ut den oberoende, antikrigiska 14-dagarstidningen Republika men 4000 i upplaga i Belgrad.
- Fredsanhängarna är inte många, men vi finns, säger han. Vi utgör kanske tio procent av befolkningen. Men vi har få möjligheter att göra oss hörda. Nästan alla medier är statskontrollerade. Där pumpas krigshetsarnas propaganda ut dagligen.
De få oberoende medierna som är för freden lever under ständigt hot att antingen drabbas av vapenmakt eller att tystas pga inflationen, brist på papper och elektricitet samt fruktan för trakasserier hos såväl de medverkande som hos läsarna, tittarna eller lyssnarna.
Krigshetsarna vill avbryta all kontakt mellan de olika etniska grupperna, förklarar han. De vill få oss att tro att det är omöjligt att leva samman. De river upp gamla motsättningar och genom media får de hjälp att underblåsa sina aggressioner och argument.
Han vädjar om stöd och förståelse hos oss i väst.
- Man begår ett stort misstag genom att alltid samtala och förhandla med dem som har makten. Dessa ledare är krigsherrar, de har startat kriget. De klamrar sig fast vid makten så länge som möjligt och har inget intresse av fred. Istället behövs stöd och information till fredsrörelsen. Nu är vi en isolerad krympande skara.
Han är pessimistisk inför framtiden, men nämner några åtgärder som är avgörande för att få slut på kriget:
Först och främst måste de oberoende medierna få internationellt stöd, liksom alla andra krafter som verkar för fred. Kräv att staten släpper kontrollen över media!
Sanktionerna måste hävas eftersom de enbart drabbar civilbefolkningen och ytterligare stärker krigshetsarna. Ledarna förser sig med vad de behöver och saknar ingenting, medan civilbefolkningen börjar dö av svält.
Sätt hela forna Jugoslavien under FN-protektorat.
Påbörja en total avväpning ögonblickligen.
- Att pumpa in ännu mer vapen leder enbart till att ännu fler människor dödas, säger han med hänvisning till bl a Margret Thatchers utspel där hon krävde vapen till de muslimska bosnierna:
- Men det är inte vapen vi behöver, det är fred!
Ljubisa Rajic är en korrekt, energisk man som till yrket är professor i nordiska språk på universitetet i Belgrad. Efter sin heldagsföreläsning ser han föreställningen Sarajevo på kvällen. Han säger sig dock ha en ytterst konventionell och gammeldags teatersmak och menar diplomatiskt att pjäsen nog är i modernaste laget för honom.
Ändå finns det något som förenar honom med föreställningen. Inte heller han tar ställning för någon av parternas ledare i konflikten. För honom är civilbefolkningen viktigast. För deras skull gäller det att hålla den lilla ljuslåga vid liv som fortfarande flämtar i skuggan av kriget.
Om vi, liksom han och pjäsens Sara, vågar tro på regnbågen som höjer sig ur askan kan vi möjligtvis finna en väg ut. Inte annars.
Text Cajsa Malmström
Sarajevo mål för turnén
Pjäsen Sarajevo turnerar runt i Europa och ska bl a besöka Köpenhamn, Hamburg, Paris, London, Amsterdam.
Den 20-22 augusti 1993 gästspelar teatergruppen på Kulturhuset i Stockholm och fortsätter därefter runt i Sverige, bl a till Gävle, Kiruna och Luleå.
Därefter är målsättningen att sakta men säkert närma sig forna Jugoslavien och kunna spela i Makedonien, Slovenien, Serbien. Den högsta önskan är att dagen efter det att ett riktigt vapenstillestånd träder i kraft framträda på den utbombade teaterscenen i Sarajevo.
De ansvarigas förhoppning är att olika kringarrangemang ordnas i samband med föreställningen, så som man gjorde på Folkteatern i Göteborg där bl a Amnesty, Folkuniversitetet, FN-föreningen, ABF och Fredsrörelsen på Orust stod för föreläsningar och utställningar.
En annan idé är att bjuda in flyktingar från invandrarverkets slussar och förläggningar runt om i Sverige.