1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
Vad händer i Rumänien?
Det är fortfarande en vanlig uppfattning i väst att Rumänien skulle vara ett av de liberalare socialistländerna, därför att man markerat ett visst oberoende av Sovjetunionen. En person som under flera år arbetat för att avslöja denna myt är Paul Goma, i maj förra året föremål för en s k urgent action (brådskande aktion) från Amnesty Internationals sida.
Goma skrev i början av februari 1977 ett brev till president Nicolae Ceausescu ( som symboliskt nog bosatt sig i det f d Kungliga Palatset i Bukarest!) och uppmanade presidenten att underteckna ett brev till förmån för Charta 77-undertecknarna i Tjeckoslovakien. En kort tid därefter arresterades Goma. Han släpptes den 9 maj under en omfattande amnesti till minnet av hundraårsdagen av Rumäniens befrielsekrig mot Turkiet. Det finns inga rapporter om att Goma blev misshandlad efter arresteringen. Efter frigivningen förflyttades han av myndigheterna två gånger till olika våningar för att man skulle vara säker på att inga utländska journalister eller några av hans landsmän som stödde honom skulle kunna komma i kontakt med honom.
Tvångsintagningar på mentalsjukhus
Den rörelse som Goma tog initiativ till i januari 1977 räknar bland sina anhängare såväl medlemmar inom den kulturella och tekniska intelligentian som arbetare och tjänstemän. Det som förenar dem är att de undertecknat en appel som skickades till Belgrad-konferensen. Apellen hade skrivits och undertecknats av Paul Goma, hans hustru och sex andra rumänska medborgare i början av februari. De krävde bara att den rumänska författningens artiklar om grundläggande mänskliga rättigheter skulle respekteras. I april hade appellen fått omkring 200 namnunderskrifter.
Till skillnad mot Goma var det flera av undertecknarna som vägrades tillstånd att emigrera. Några av undertecknarna fick senare utresetillstånd, något som gav upphov till uttrycket "Goma-pass" i Rumänien. Men inte alla fick denna rättighet. Arbetaren Vasile Parashiv förklarades t ex sinnessjuk på grund av sina politiska åsikter redan 1976.
När han den 23 februari 1977 uppsökte Goma i dennes våning blev han omgående arresterad. En ny order om att han skulle tvångsintas på mentalsjukhus utfärdades dagen efter det att han anslutit sig till Gomas rörelse. Han blev svårt misshandlad, men frigavs efter kort tid. En överste inom säkerhetspolisen lovade honom att hans diagnos skulle ändras och att han skulle få ett lämpligt arbete om han bara samtyckte till att säga upp kontakten med Goma. En annan undertecknare, ingenjören Stoian Paun, sattes under "psykiatrisk observation" därför att han vågat komma till sitt kontor med ordet "slav" på en papperslapp fastsatt på skjortan som protest mot myndigheternas upprepade vägran att låta honom emigrera. Stefan Toia, en arbetslös advokat och ekonom, tvångsintogs på mentalsjukhus efter att ha anslutit sig till rörelsen.
Fastän sex psykiatrer förklarade honom fullt frisk fastställde en domstol i Bukarest att han inte var ansvarig för sina handlingar. (Den rättsliga grunden för sådana intagningar på psykiatrisk klinik återfinns i ministerrådets dekret nummer 12 från 1965. Det möjliggör tvångsintagningar av personer som "vid upprepade tillfällen och på ett allvarligt sätt stör andra människors normala tillvaro och arbetssituation".)
Trakasserier
Medan somliga förklarades sinnessjuka drevs andra till vansinne av de pressande omständigheterna. Nick Dascalu blev så svårt misshandlad under sin tid i häktet att han, sedan han frigivits, rusade till amerikanska ambassaden i ett halvt förvirrat tillstånd. Han vägrades ett samtal med de amerikanska diplomaterna och hämtades sedan ännu en gång av polisen.
Också baptistpastorn Paul Nicolescu och teknikern Gheroghe Sandu arresterades av polisen när de skulle lämna Gomas våning. Under arrest eller periodvis utsatta för dagliga förhör var ingenjören Ion Galleriu, brevbärarna Gaul Gaina och Vladimir Ionescu, lastbilschaufförerna Corneliu Mircea Velicu och Sterian Millo, arbeterskan Cristina Dan och hennes kamrater Ion Ladea, Robert Damboviceanu, Enric Bercescu, Tufoi och Serban Stefanescu. Den senare tvingades underteckna ett ettårigt kontrakt om "frivilligt arbete". Listan är långt ifrån fullständig.
Varnande artikel
Bland de intellektuella är de mest framstående anhängarna av rörelsen psykiatern Ion Vianu och litteraturkritikern Ion Negoitsescu. Vianu publicerade i oktober 1976 i det rumänska författarförbundets månatliga tidskrift Viats romaneasca en artikel i vilken han pekade på farorna för missbruk av psykiatrin i politiskt syfte. Så snart han anslutit sig till rörelsen för mänskliga rättigheter blev hans åtta-årige son anfallen och allvarligt skadad av en främling.
Den 30 mars arresterades Ion Vianu i sin hustrus närvaro. På den polisstation som han fördes till träffade han fem andra personer som undertecknat appellen. Vianu hotades och förolämpades men släpptes efter två timmar. Dagen därpå konfiskerades hans och hans hustrus identitetspapper. Två dagar senare blev Vianu hämtad till ett fem timmar långt förhör. Därefter fördes han till det vetenskapliga institut där han är anställd. I närvaro av sina kollegor, som hastigt sammankallats, kallades han av institutets chef och tio andra talare för förrädare, bandit och andra okvädingsord. Han avskedades från sin anställning och sattes under ständig polisbevakning.
Till sist fick han ett pass och kunde lämna landet. Negoitsescu däremot ser inte landsflykt som en lösning. Han är fortfarande kvar i Rumänien.
Två terrorvågor
Paul Goma har tidigare varit arresterad två gånger; den första vid sexton års ålder, då han anklagades för att vilja ansluta sig till partisanerna under andra världskriget och den andra 1956, då han dömdes till två års fängelse sedan han under ett universitetsseminarium läst högt ur en roman han arbetade på och i vilken huvudpersonen vill organisera en studentrörelse liknande den i Ungern under revolten 1956.
Efter de två åren i fängelse tvingades han att i fem år bo i inre exil i en by i Baragan-regionen. (Rumänien har grovt sett upplevt två terrorvåger, den första mellan 1948 och 1954 och den andra mellan 1958 och 1964, då alla politiska fångar i landet frigavs. Tortyr och ohyggligt tvångsarbete i en mängd läger som upprättats över hela landet krävde under dessa perioder tiotusentals människoliv.
Efter amnestin 1964 har det funnits en tyst överenskommelse mellan regimen och de intellektuella: koncentrationslägertiden i Rumänien får inte omnämnas i böcker, pjäser, filmer etc. Paul Goma är en av de få som brutit mot detta tabu genom att publicera flera böcker under 70-talet i Frankrike och Västtyskland där han tar upp den stalinistiska och poststalinistiska terrorn i Rumänien.)
Brev till Ceausescu
De händelser som ledde till hans arrestering förra året inleddes den 26 januari 1977, då Goma offentliggjorde innehållet i ett brev som han skickat till Pavel Kohout och andra som undertecknat Charta 77 i Tjeckoslovakien. Innehållet i brevet sändes till Rumänien av Radio Free Europe den 9 februari. Det var nu som en stor del av den rumänska befolkningen för första gången fick reda på vem Goma var. I början av februari skickade sedan Goma det brev till president Ceausescu i vilket han med subtil ironi vädjade till presidenten att stödja Charta 77-anhängarna i Tjeckoslovakien.
Gomas appell för stöd åt Charta 77 skickades alltså, undetecknad av honom, hans hustru och sex andra personer, till Belgrad-konferensen. Den officiella vreden utbröt i Rumänien den 17 februari. Ceausescu höll ett offentligt tal i vilket han kallade Goma och hans anhängare för förrädare som sålde sitt land för några silverpengar. Detta var upptakten till en trakasserikampanj mot Goma, som fick sin telefon avstängd omgående. Hans hustru och ettåriga barn utsattes för hotelser. Flera "professorer" uttryckte tvivel angående Gomas rumänska ursprung. Den 19 mars tog sig en f d boxare, Horst Strumpf, in i Gomas våning och vägrade att gå därifrån.
Goma ringde polisen, som förblev passiv. Samme Strumpf anföll några dagar senare Goma två gånger samma dag; Goma undkom allvarliga skador bara tack vare sina grannars ingripande. Flera av hans vänner flyttade in i hans våning för att skydda honom.
Som ett svar på president Ceausescus tal den 17 februari skickade Goma ett andra brev till presidenten den 1 mars. De verkliga förrädarna, skrev han, borde sökas på annat håll:
Förrädarna och fienden är varken de som vågar uttrycka sitt missnöje eller de som kräver sina grundläggande lagliga rättigheter, inte heller de som drivna till förtvivlans gräns valde landsflyktens bittra öde.
Förrädarna, Rumäniens Fiender, är de som inte frambringar någonting till godo för sina landsmän, de som hindrar arbetaren från att arbeta bättre, de som i augusti 1968 var mot Ceausescu, mot fosterlandet, mot folket. Jag menar poliserna av alla grader, i alla uniformer, i alla funktioner, jag menar Polissystemet.
Bara någar dager senare inträffade den jordbävning som förstörde en stor del av Bukarest. Detta och andra omständigheter bidrog till att Goma arresterades först den 4 april. Den 7 april lanserade den rumänska pressen en omfattande kampanj mot honom. Flera författare tog offentligt avstånd från honom och han uteslöts ur det rumänska författarförbundet. Många av Gomas kollegor vågade emellertid ställa upp till försvar av hans åsikter.
Gruvarbetare Tvångsförflyttas
I början av augusti 1977 utbröt en strejk bland gruvarbetarna i Jiul-dalen. De protesterade mot en ny pensionslag som beskar deras rättigheter och mot bristen på mat. Över 90 000 arbetare deltog i strejken och tillfångatog de två höga partifunktionärer som i alla hast skickats iväg för att lugna arbetarna. De vägrade att tala med någon annan än president Ceausescu själv.
När Ceausescu slutligen anlände blev han utbuad och fick inte tala med arbetarrepresentanterna förrän han först avlagt ett löfte om eftergifter. Några åtgärder vidtogs faktiskt för att förbättra gruvarbetarnas situation, men efter en tid avskedades många av dem och andra skickades iväg till kollektivjordbruk. Säkerhetspolisen bokstavligen flyttade in i gruvan, arresterade och misshandlade arbetarna vid minsta tecken på missnöje.
Gruvarbetarna vägrade att ge upp. De smugglade ut flera brev ur landet, adresserade till Radio Free Europe's rumänska avdelning, de uttryckte stöd för Paul Goma och den rörelse för mänskliga rättigheter som han tagit initiativ till. För första gången i landets historia hade ett förbund mellan arbetare och intellektuella slutits. På relativt kort tid hade det motstånd som inletts av en enda människa växt till den första betydande rörelsen för mänskliga rättigheter i Rumänien.
Den 20 november 1977 lämnade Paul Goma Rumänien med sin familj. Han bor numera i Frankrike.
(Artikeln hämtad ur Index on Censorship 1/78; översatt o ngt bearbetad av Britt Arenander