1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
Tregrupperna
Tregrupperna är kärnan i Amnestys verksamhet. Det är grupperna som utför det huvudsakliga arbetet för de politiska fångarna, ett tålamodsprövande och kinkigt arbete därför att det oftast är svårt att få kontakter i fångländerna. De flesta grupperna fortsätter trots allt och lyckas i sina ansträngningar. Det visar de många frigivningarna.
Nya grupper kommer att upptäcka att somliga länder är svårare än andra att få kontakt med. Hit hör Östblocket, Mellanöstern och Asien. Vi arbetar vidare inom sektionen på Sovjetutredningen som vi hoppas skall ge grupperna nya upplysningar. Amnestys erfarenhet är att protester, vädjanden och publicitet verkar i förmånlig riktning för de politiska fångarna, även i de för oss mycket slutna länderna. Här följer några exempel på gruppers insatser och resultat. Det finns fler exempel och kanske bättre. Det vi valt är det som senast kommit in.
Grupp 96 i Upplands-Väsby gjorde ett besök på Iraks ambassad angående en fånge, Yehezkel Lattif Fattal, och fick nyligen ett artigt brev från ambassaden: personen hade frigivits efter att ha varit i fängelse endast en kort tid. Brevet hade föregåtts av en tidningspolemik i form av öppna brev i Expressen mellan gruppen och ambassaden.
Grupp 101 i Göteborg har sedan sommaren 1967 arbetat för en politisk fånge, Emanuel Tschatat i Östtyskland, studerande från Kamerun. Fångens s.k. Case-sheet är knapphändig och anger varken fängelseort eller skälet till hans fängslande. Gruppen lyckades dock få fram den lagparagraf han dömts efter och fick nyligen också brevkontakt med en god vän till honom som svar på en insändare i tidningen Jeune Afrique. Under pingsthelgen fick gruppen ett expressbrev från den tyska Amnestysektionen att Tschatat frigivits och befann sig i Västtyskland. Han var i trängande behov av ekonomisk hjälp - c:a 2 000 kronor behövs - för att få stanna kvar och studera. Gruppen, som mest består av studenter, kommer nu att hjälpa till så mycket de kan. Övriga grupper i Göteborg kommer också att bidra. Vad som fattas skjuter antagligen Svenska Amnestyfonden till efter sammanträde.
Ett känt fall är Low Tai Thong från Singapore, 35 år gammal, som suttit 13 år i fängelse utan rättegång och utan att ha begått något brott. Efter flera års stora ansträngningar lyckades grupp 25 i Malmö, få honom frigiven. Förutsättningen var att han måste lämna landet. I mars i år fick han också resa till London, där han skall studera.
För att han ska få uppehållstillstånd och studiemöjligheter i England har myndigheterna där begärt en garantisumma om £600 om året. Flera grupper i Malmö står som garanter och Svenska Amnestyfonden backar upp med £300 för det första året. I Malmö har mycket skrivits om fallet i tidningarna och penninggåvor har influtit. Tilläggas kan att Kvällsposten i april bjöd Mr Low Tai Thong på resa till Malmö från London för att han skulle få träffa gruppen som arbetet för honom.
Det sista exemplet är en utförlig berättelse. Det gäller den portugisiske fotbollstränaren Fransisco Mendonca som den 15 mars av Utlänningskommissionen beviljades uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Det är Dagmar Westfelt i grupp 62, Göteborg, som berättar om Fransisco i ett brev till Amnestysekretariatet:
Fransisco Mendonca är född och uppvuxen i Angolas huvudstad Luanda. Han genomgick först vanlig folkskola därefter treårig handelsutbildning och tjänstgjorde sedan på någonting som bör motsvara Gatukontoret.
Han var en framstående idrottsman och Angola-mästare i någon idrottsgren. Framförallt var han en duktig fotbollsspelare. Som fotbollsspelare flyttade han vid ungefär 19 års ålder till Braga i Portugal där han spelade i deras fotbollslag. Ganska snart efter ankomsten till Braga inkallades han och gjorde sammanlagt 5 års militärtjänstgöring, de första två och ett halvt åren i Portugal och den senare tiden i Angola mot sina egna landsmän, enrollerad i regeringsförbanden.
Inbördeskriget i Angola utbröt 1961. I Portugal hade han träffat sin hustru och de gifte sig också under hans tjänstgöringstid där. Situationen blev outhärdlig för honom med hustru i Portugal och själv kämpande mot "de egna" i Angola. På grund av sina idrottsliga meriter lyckades han få tillstånd till vidareutbildning i Portugal och genomgick där en treårig handelsskola och en tränarkurs för fotbollsspelare. Paret hade nu fått två söner. Sedan inbördeskriget utbrutit i Angola förändrades hans situation i Portugal och han betraktades allmänt som rebell och "nigger".
Fransisco bevakades dag och natt av två PIDE-män.
Då han hade en bror som SIDA-stipendiat i arbete med sin licentiatavhandling i Sverige fick familjen Mendonca tanken att försöka flytta hit. Det skulle lösa både de politiska och rasliga problemen. Fransisco ansökte som fotbollstränare om ett turistvisum till Sverige på tre månader och erhöll detta helt lagligt. Han lämnade Portugal ganska snart efter sin fortsättningsutbildning och anlände till sin bror Oscar Mendonca på Chalmershemmet i Göteborg. Då Fransiscos turistvisum gått ut ansökte de båda bröderna om politisk asyl hos Göteborgspolisen för Fransisco. Då Basil Davidson talade på Studentkåren under Amnestys Portugalafton i november var brodern Oscar där och fick idén att kontakta Amnesty i Sverige. Två dagar efter Basil Davidson-aftonen uppringdes jag av de två bröderna som bad om vår hjälp. Kort tid därefter kom avslaget på Fransiscos ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Advokat Claes Beyer kontaktades omedelbart och han skrev ett överklagande till Utlänningskommissionen. Samma dag samlades Stadsteaterns Amnestymedlemmar efter kvällens föreställning. En lång inlaga om Fransiscos moraliska och politiska betänkligheter och skäl för att få stanna i Sverige insändes till Inrikesministern. Den undertecknades av samtliga medlemmar i vår grupp plus några ur den nya teatergruppen. Vi skrev även att vi ämnade hjälpa honom både till arbete och bostad samt vidareutbildning i Sverige till idrottsinstruktör eller något liknande.
Något svar på vår skrivelse erhöll vi aldrig men omkring den 15 mars uppringdes jag av tidningen Expressen och fick av dem nyheten att Fransisco beviljats uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Efter detta följde tidningsrusch och Sveriges radio- intervju.
Arbete är tillfälligt ordnat åt Fransisco i hamnen i Göteborg och han är fast knuten som tränare till ett fotbollslag i Trollhättan. Dessa fotbollsmänniskor har lovat att skaffa honom en bra och billig bostad, möbler osv. Dessutom skall de hjälpa honom med vidareutbildning på något svenskt gymnastikinstitut. Fransisco beviljades ett lån av de loppmarknadspengar vi disponerar över i Göteborg. Lånet är på 1.200 kronor. Detta för att hålla svälten undan för familjen i Portugal och honom själv.