1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
Om dödsstraffet
Den 22 januari 1965 gjorde utrikesminister Torsten Nilsson följande uttalande i FN:s generalförsamling:
"Vilken inställning vi än kan ha i allmäna frågan om dödsstaffet, en fråga som skall tas upp av Kommissionen för de mänskliga rättigheterna enligt beslut i generalförsamlingen, tror jag att vi alla kan enas om att dödsstaff för politiska brott i fredstid strider mot humanitära principer. Detta har gett upphov till tanken att en särskild konvention skulle utarbetas för att avskaffa dödsstraff för förbrytelser mot staten i fredstid. Under tiden skulle generalförsamlingen kunna vädja till alla medlemsstater att se till att alla som döms till döden för sådana förbrytelser får rätt att överklaga hos en högre myndighet och att begära benådning eller uppskov med straffets verkställighet. Medlemsstaterna skulle också kunna anmodas att inte verkställa dödsstraff av detta slag utan att i förväg underrätta ett internationellt organ.
Denna idé, som framfördes till regeringen av den svenska Amnestysektionen har mottagits med stor sympati av min regering och vi skulle betrakta det som ett viktigt steg framåt på de mänskliga rättigheternas område om ett sådant förslag kunde accepteras av en stor majoritet av medlemsstaterna."
Tre år senare, den 26 november 1968, antog FN:s generalförsamling på svenskt initiativ framlagd resolution i frågan om dödsstraffet. Enligt UD-promemorian över resolutionen uppmanas de länder som alltjämt tillämpar dödsstraffet att omgärda detta med så effektiva säkerhetsåtgärder som möjligt till den anklagades skydd. Bland annat skall tillförsäkras att en dödsdömd har rätt att få sitt fall omprövat i högre instans och att i sista hand begära uppskov eller söka nåd. Dödsdomen skall inte heller få verkställas innan beslut från högre instans och beslut i uppskovs- eller nådefrågan fattats. Resolutionen understryker vikten av att obemedlade anklagade får erforderligt rättegångsbiträde under processens alla skeden.
Resolutionen uppmanar de olika länderna att överväga om det dessutom finna anledning att föreskriva en viss minsta tidsfrist innan en dödsdom verkställs, i likhet med vad som stipuleras i 1949 år Geneve-konventioner om skydd av krigsfångar och civilbefolkning under krig.
Särskilt värt att lägga märke till är att detta är första gången som FN rekommenderar något som kan betecknas som en "minimistandard" för tillämpning av dödsstraff.
Kärnan till det beslut som generalförsamlingen fattat arbetades fram inom Kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Skillnaden mellan det förslag som Sverige väckt (ett anförande i generalförsamlingens sociala och humanitära utskott 1959 av ambassadör Agda Rössel) och den slutliga resolutionen, ligger främst i att det svenska förslaget även omfattade en uppmaning till länder som alltjämt tillämpar döddsstraff att i fortsättningen informera FN:s generalsekreterare om avkunnade dödsdomar och verkställda avrättningar. Därigenom skulle det vara möjligt för generalsekreteraren att på ett bättre sätt följa utvecklingen och lämna kontinuerlig information, vilket skulle kunna inverka positivt på arbetet för dödsstraffets avskaffande eller på en inskränkning av dess tillämpning.
Förslaget väckte motstånd, med motiveringen att en sådan insyn i ländernas interna angelägenheter gick utanför FN:s befogenheter. För att säkra en så omfattande uppslutning som möjligt kring beslutet uppsköts frågan om generalsekreterarens roll som mottagare av uppgifter av detta slag. Frågan kan tas upp på nytt 1971.
Utredningsarbetet inom Kommissionen hade anförtrotts den franske straffrättsexperten Marc Ancel, som 1962 lade fram en rapport "Capital Punishment", där han redogör för dödsstraffets förekomst, tillämpningsproblem och allmänna frågeställningar i debatten i frågan. En tilläggsrapport "Capital Punishment - Developments 1961-65" färdigställdes 1967.
Givetvis hoppas Sverige och dess meningsfränder i denna fråga, bl.a. den nordiska länderna, Italien, Österrike och vissa latinamerikanska stater, att man så småningom skall kunna komma fram till en rekommendation från FN:s sida om ett totalt avskaffande av dödsstraffet, åtminstone i fredstid. I dessa långsiktiga strävanden utgör Amnesty Internationals förslag så som det framlades av Torsten Nilsson inför Generalförsamlingen, en viktig etapp. Det väsentliga är, betonade ambassadör Sverker Åström i maj 1967 inför FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), att diskussionen hålles levande och att opinionens uppmärksamhet ständigt hålles riktad på frågan om dödsstraffet, som under inga förhållanden kan tillåtas falla i glömska.
Amnesty International bekräftade åter sin inställning till dödsstraffet i den resolution som antogs av internationella årsmötet 1968 i Stockholm, där det heter:
Until the total abolition of capital punishment is universally accepted and implemented, Amnesty International requests the United Nations and all governments and parliaments to use their best endeavors to ensure that in states where capital punishment is still used:
1) that in no case shall a death sentence be carried out unless there has been a fair public trial, an appeal to an independent tribunal and until the proper constitutional authority empowered to do so has refused to exercise the prerogative of mercy and reprieve;
2) that capital punishment shall not be used in any case related directly or indirectly to racial or political issues;
3) that if, nevertheless, a government resists in utilizing capital punishment in any case related directly or indirectly to a racial or political issue, a "cooling period" of not less than six months shall be allowed to elapse between the date of the rejection of the appeal and the execution.