1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
Emilio - från terror till frihet
- Ni måste förstå min situation. De andra i fängelset hade en politisk övertygelse att samla sig kring, tillsammans eller inne i sig själva. Också under tortyren hade de en inre fast punkt att hålla sig i. De visste vad som drabbade dem och varför. Men jag begrep ingenting. Jag hade ingenting gjort, och jag hade ingenting att avslöja och ingenting att tro på. Jag fick bygga upp min medvetenhet inne i fängelset, i förhörsrummen och under tortyren.
Emilio Concha Cortes berättar om de fruktansvärda dryga tre åren som politisk fånge i argentinska fängelser. Han var adopterad av grupp 33 i Halmstad. Nu möter han dem och andra amnestymedlemmar vid ett distriktsmöte i sydvästra distriktet.
Grupp 33, som arbetade för Emilio, hade under det sista året hjälp av en argentinsk advokat, Eveardo Facchini, själv flykting i Sverige. Han har gått igenom domen och hela det skriftliga materialet.
- Emilio greps och anklagades för innehav och spridande av subversivt material. Men man hittade inget sådant material vid husransakan och man lyckades inte prestera ett enda vittne som styrkte anklagelsen. Förhören gav heller ingenting. När det till slut blev rättegång kunde domstolen inte annat än frikänna. Domen överklagades.
- I maj 1978 kom äntligen utslaget från appellationsdomstolen fortsätter advokaten. Då hade han suttit fängslad i två och ett halvt år. Han blev frikänd igen. Ändå frigavs han inte, trots att han också hade klart inresevisum till Sverige. Först efter ytterligare sju månader av undernäring, misshandel och annan nedbrytande behandling fick han lämna Argentina.
För en Amnesty-grupp är det naturligtvis en triumf att få ut en fånge som man länge har arbetat för, och att dessutom få träffa honom i frihet. Ändå blir glädjen mycket dämpad. Det råkar finnas flera läkare i den här gruppen, men man behöver knappast ha medicinsk utbildning för att se hur illa medfaren Emilio är.
- Jag kom från Chile till Argentina hösten -73, precis som tusentals andra. Jag är dekoratör och konsthantverkare. Hösten -75 höll jag på med en väggmålning i en restaurang i Mendoza. Mina föräldrar hade fängslats och jag hade uppvaktat myndigheterna i deras fall. De var aktiva socialister i Chile och hade antagligen gripits efter någon angivelse från den chilenska säkerhetstjänsten. Själv har jag aldrig varit politiskt aktiv. Men när de frigavs greps jag istället. Det var i november -75.
- Fick du veta vad du var anklagad för?
- Det får man själva räkna ut, så småningom. Förhören är egentligen inte några förhör, de frågar ingenting konkret. De slår och slår och skriker förolämpningar och säger att man ska berätta allt. Man blir alldeles utom sig när man inte har något att berätta.
Man får lära sig allt genom slag
- Utsattes du också för mera systematisk tortyr?
Lång paus, en ny cigarett, djupandning. Svaret börjar så lågmält att det är svårt att uppfatta de första meningarna.
- Elektricitet, ubåten (upprepad nästan-dränkning i smutsvatten), hotelser om vad de ska göra med min fru och lille son. Javisst. Jag vill inte gå in på några detaljer nu, och det spelar ingen roll. Det här var före militärkuppen och man exprimenterade ännu. Sen dess har man lärt sig.
- Och i fängelset?
- I fängelset i Mendoza, under transporten till La Plata, och i fängelseenhet nummer 9 i La Plata. Javisst. I fängelset får man lära sig allt genom slag. Ingen säger hur det ska vara, vilka regler som gäller, utom medfångarna om de kommer åt. Man blir slagen tills man gör rätt, och det kan vara det mest obetydliga brott mot ordning och diciplin.
- Du har varit sjuk också?
- Jag har varit sjuk hela tiden. Jag har en kotskada efter en trafikolycka. Den siktade man in sig på. Bara en vecka innan jag släpptes fick jag den sista omgången, med lindade batonger för att det skulle bli så lite yttre sår som möjligt. Och de slog mot njurarna. Jag hade gulsot. Vissa tider kunde jag inte behålla maten.
Jag tror amnestyarbetet hjälpte mig
Vi går i snömodden upp till den skolmatsal där sydvästra distriktet av Amnesty har sitt vårmöte. Emilio kurar ihop sig i sin överrock.
- Hur upplever du friheten?
- Jag vet inte. När man sitter inne är det så mycket man drömmer om. Allt ska bli så bra bara man kommer ut. Men ett äktenskap håller kanske inte för fre och ett halvt års påtvingad boskillnad. Och mycket annat förändras också.
- Dessutom kommer man ju inte ifrån alla dem som sitter kvar. Det finns många i La Plata som är i samma situation som jag var. Jag hade tur som råkade bli adopterad av en Amnestygrupp. Jovisst, jag tror det hjälpte, fast jag fick en del extra smörj för det också. Men de flesta blir ju inte adopterade.
- Det behövs nog många år innan man kan känna sig fri igen. Kanske gör man det aldrig.
Birte och Bo Lindblom