1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
- Amnesty Bulletinen 2/80
Därför behövs insamlingar
Vårt mål är att avskaffa oss själva – brukar vi säga när vi presenterar oss. Det är naturligtvis inget överraskande, bara en självklarhet. Vi vill att det inte längre skall behövas några adoptioner, tortyrrapporter eller protester mot avrättningar. Men vi vet att vårt arbete tyvärr kommer att behövas en lång tid framåt. All vår planering inriktas på det.
Det är inte osannolikt att åttiotalet blir ett mörkt årtionde. Ekonomiska kriser följs ju inte sällan av skärpt förtryck. Vi måste stå rustade för ett både kort- och långsiktigt arbete. Amnestyrörelsen startade som en kampanj. Först var tanken att den skulle pågå under ett år. Men det blev snart uppenbart att arbetet måste fortsätta. En organisation sattes upp. Den spred sig till andra länder, kontor öppnades på flera håll och det blev nödvändigt med en central administration.
Alltjämt är Amnesty en kamprörelse, en ständig kampanj. Men vi har också skapat en byråkrati. På det internationella sekretariatet i London har vi anställt hundrafemtio personer och många av de nationella sektionerna har också avlönad personal. Detta innebär risker. Amnesty får inte – i dålig mening – byråkratiseras. Demokratin måste hållas levande, rörelsen får inte bli tungfotad. Hittills har vi lyckats, men det är nyttigt att vara varse riskerna och motarbeta varje förstelningstendens från första början.
Samtidigt måste vi inse värdet av det maskineri vi lyckats bygga upp. Vi har en utredningsavdelning som drar fram fakta om förtrycket som ingen annan organisation kan ge oss. Vi lyckas varje år få fram information om och agera för tusentals enskilda fångar. Vi publicerar rapporter som bidrar – ibland kraftigt – till opinionsbildningen.
Inget av detta skulle vara möjligt utan heltidskrafter och kontor. De behövs för att stödja det arbete som görs av oss vanliga medlemmar. Vi bör så långt som möjligt decentralisera arbetet – ja. Vi bör göra maskinen i London effektivare – ja. Men vi bör också acceptera att det internationella sekretariatet behövs. Det och kontoret i Stockholm kostar. Därför fordras insamlingar. Många grupper har här redan kommit långt, de har hittat egna metoder, t.ex. loppmarknader, för att förstärka ekonomin.
Det är inget konstigt, främmande i det arbetet. Det är en naturlig del i solidaritetsjobbet. Liksom att vi sedan noga bevakar att de slantar som går till Smålandsgatan eller Southampton Street verkligen används på bästa möjliga sätt.
Både pengarna och övervakningen behövs – för fångarnas skull.
Thomas Hammarberg