1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
Tio år
Tio år har gått och idén har alltjämt bärkraft, ja den sprids nu snabbare är någonsin.
Det började den 28 maj 1961 med en artikel i engelska Observer. Londonadvokaten Peter Benenson skrev ett upprop för en samlad kampanj för frigivning av alla politiska fångar. Gensvaret blev stort, kampanjen blev en rörelse. En organisation började växa fram.
I dag har Amnestyrörelsen fotfäste i drygt 25 länder. Närmare 1 000 grupper arbetar; det betyder att nära 3 000 politiska fångar är "adopterade" just nu.
Ännu är alltså Amnesty International inte någon stor rörelse, i synnerhet inte mot bakgrund av den enorma uppgiften. En brist är självfallet också att den alltjämt är så koncentrerad till Västeuropa (men där sker nu förändringar - nya kontakter har upparbetats).
Rörelsen växer - men är den ett effektivt vapen mot förtryck och rättsövergrepp?
Förra året blev 200 av de fångar som adopterats av grupperna i Sverige frigivna, i åtskilliga fall sannolikt som ett resultat av inte minst grupparbetet.
Och även i fall där grupperna inte lyckas påskynda en frigivning, kan en hel del uträttas. Bara brevkontakten med den fängslade har ett stort värde. Ofta får vi bevis för att fångens vetskap om att han inte är glömd håller honom uppe. Gruppernas sändningar av t ex böcker och stödet till familjerna värdesätts också mycket.
Rörelsens breda aktioner bör inte underskattas. Våra undersökningar och rapporter om tortyr och fängelseförhållanden kan knappast någon regim nonchalera. Även diktatorerna är måna om att inte få ett alltför skamfilat anseende - med tanke på handelsutbyte m.m.
Här ligger en av våra möjligheter. Själva sanningen har en egen kraft. Genom att plocka fram fakta och ge den spridning kan vi rikta uppmärksamhet mot övergrepp som annars ofta sker i det fördolda. Med stöd av den allmäna opinionen kan därmed ändringar tvingas fram.
Men vore det inte effektivare att mer direkt inriktade arbetet mot att ta ställning mot den ena eller andra regimen?
Amnesty tar inte ställning mellan ideologier och står också partipolitiskt obunden. Det är inte en svaghet, det är en styrka. Det ger oss möjlighet att arbeta i lägen när andra rörelser är stoppade.
Men Amnesty är absolut inte opolitisk i en mening: Vi står alltid på de förtrycktas sida, verkar alltid för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det irriterar självfallet olika diktaturregimer, vi blir beskyllda för att gå olika ärenden. Men de beskyllningarna tar vi med ro. De är ett tecken på att vi inte saknar betydelse.
Genom vår konservativa inriktning på de mänskliga rättigheterna och i synnerhet på de politiska fångarnas frigivning - var än övergreppen sker - har ett förtroende byggts upp för rörelsen.
Och det förtroendet ger en viss tyngd bakom våra aktioner för t.ex. allmänna amnestier, dödsstraffets och tortyrens avskaffande.
Vi känner därför ofta att Amnestyarbetet verkligen är meningsfullt. Och de gånger resultaten tycks utebli vet vi: Ingen annan kommer att göra vårt jobb.
Därför fortsätter vi.
Thomas Hammarberg