1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
Ingrid Lilja
Hon har skapat svenska Amnestys första
medlemsregister, shoppat underkläder med Robert
Mugabes hustru och skrivit flera böcker. Möt Ingrid
Lilja som var med vid starten av svenska sektionen av
Amnesty. Vid 98 års ålder är hon forfarande på benen.
Det dröjer en stund innan hon öppnar dörren till den
lilla trästugan bakom Gröna Lund på Djurgården i
Stockholm. Huset är ett souterräng-hus och för att
komma till tamburen måste Ingrid gå ned för trappan.
Vid 98 års ålder är det ett litet företag, men hon gör
det fortfarande varje dag när hon ska sin promenad.
Synen och hörseln är inte längre de bästa, annars är
hon pigg och frisk.
Som ung drömde Ingrid Lilja om att skriva romaner, men
eftersom hon varit sjuk i bland annat lunginflammation,
ansågs hon klen och fick sluta skolan i 16-årsåldern.
I stället för böcker blev det resor till England och
arbeten som barnflicka och sekreterare. Först i slutet
av 50-talet fick hon en chans att sätta sig ned och
skriva. Men när tre böcker refuserats, bestämde hon
sig för att göra något annat. Och just då slumpade det
sig så att hon såg ett TV-program om Angola, där
Amnesty nämndes. Bland annat handlade det om tortyr av
oliktänkande. Det grep tag i Ingrid.
- Jag tycker att man ska få tala och tycka som man
vill. Jag blev väldigt upprörd över det där programmet
och ville göra något.
Året var 1964 och Ingrid var i 60-årsåldern.
Skrivplanerna låg på hyllan, men hon var bra på
engelska och stenografi. Kanske kunde Amnesty kunde
vara något för henne. Så redan dagen efter
TV-programmet tog hon kontakt med advokaten Hans Göran
Franck, som var en av de personer som omnämnts.
Svenska Amnesty låg då i stargroparna, initierat av
Hans Göran Franck och författaren Per Wästberg. Men
det behövdes en sekreterare och där kom Ingrid in i
bilden. I oktober 1964 bildades den svenska sektionen
av Amnesty med Hans Göran Franck som ordförande och
Ingrid Lilja som sekreterare.
Det första Ingrid gjorde var att ta kontakt med
intresserade personer och upprätta ett
medlemsregister. Flera arbetsgrupper bildades, med
kända namn som Per Wästberg och Barbro Alving .
- Det var ett väldigt engagemang. Jag skrev till
huvudkontoret i London och bad om tre fångar.
En av dom var en finsk jude som blivit upptäckt på ett
fartyg i Syrien när han försökte ta sig till Israel.
Han fängslades och torterades senare till döds i
Syrien.
- Jag minns att jag var uppe på finska legationen och
pratade med dem, jag jobbade väldigt med det där.
I dag har Ingrid lite svårt att minnas de konkreta
fallen, men ett ord som ofta återkommer är engagemang
- det var engagemanget som drev henne under dom nästan
tio år hon ägnade åt Amnesty. Hon kunde inte så mycket
i början, men lärde sig med tiden. Inga vägar var
utstakade, men lusten fanns där, viljan att göra
något. Pengar var det ont om och till en början fanns
inget riktigt kontor. Styrelsen träffades i stället på
Hans Göran Francks advokatkontor. När rörelsen växte
fick man tag i två rum ovanpå ett garage på
Kammakargatan i Stockholm. Dit fick man klättra upp
för en liten stege, det fanns ingen riktig trappa,
minns Ingrid. Möblerna tiggde hon och Annalena
Wästberg ihop. Vid ett skrivbord med utsikt över
Birger Jarlsgatan satt sen Ingrid med hunden Bjelka
vid fötterna och höll ordning på det växande antalet
medlemmar och gruppernas arbete. Och som redaktör för
medlemstidningen Amnesti fick hon utlopp för sin
skrivlust.
Arbetet för Amnesty innebar också många möten med
personer från hela världen. Flera gånger hyste Ingrid
besökare hemma hos sig. Några minns hon extra tydligt.
Som när Robert Mugabes dåvarande fru Sally Mugabe var
på besök i Sverige. Ingrid bjöd hem henne till sig.
- Hon var glad och pigg och trevlig. Jag minns att hon
ville köpa en aftonklänning som hon skulle ha på
fester i Zimbabwe. Det var verkligen komiskt för vi
gick till NK först för att titta på klänningar men hon
tyckte att de var murriga och tråkiga. På Åhléns
råkade vi gå förbi en underklädesavdelning med
negligéer. Hon provade en vit med skära rosetter. Jag
sa att det inte var någon riktig aftonklänning, men
vågade inte säga att det var en negligé. Hon köpte
den.
Ingrid skrattar vid minnet. Det var mycket som var
roligt med att bygga upp en rörelse. Och Amnesty
växte. Men efter åtta år tyckte Ingrid att hon gjort
sitt.
- Jag ville väl helt enkelt göra nånting annat. Jag
tänkte på mina skriverier.
I huset på Djurgården har hon sen suttit och skrivit
flera böcker, men numer är synen för dålig både för
att läsa och skriva. Medlemsavgiften till Amnesty har
hon betalat varje år. Det var i början av 70-talet som
Ingrid lämnade Amnesty och sen dess har mycket hänt.
Det medlemsregister som Ingrid upprättade har idag
vuxit till omkring 60.000 medlemmar. Rörelsen som
startade med ett fåtal engagerade har blivit en
folkrörelse. Ändå är Ingrid är blygsam när det gäller sitt arbete.
- Jag vet inte om vi lyckades riktigt bra med
någonting, säger hon.
Medlemssiffrorna talar ett helt annat språk.
Sanna Wallin