1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
- Amnesty Press 4/90
Tjejerna i grupp 8
Mycket skratt och inte så få ironiska utlåtanden över män och deras egenskaper. Det blev det när Amnesty Press träffade Amnestys grupp 8 för att diskutera kvinnodominansen i organisationen.
Gruppen, som finns i Stockholm, består av: Mia, Åsa, Ingela, Evalena, Gudrun, Madeleine, Eivor, Brita, Elinor, Marie-Louise, Kerstin, Agneta och Marianne. Just det – 13 tjejer! Men att det ser ut så just i grupp 8 är inte en ren slump, försäkrar de. Tidigare har killar funnits med.
I nr 1/90 av Amnesty Press redovisades en undersökning som visar att två tredjedelar av svenska Amnestys medlemmar är kvinnor.
– Det verkar som om det mest är kvinnor som ägnar sig åt sånt här, inleder Mia Lindberg.
– Ja, jag har funderat lite, och jag tror att killar satsar mer på prestationsinriktade grejer – på nån sport eller på karriären, säger Åsa Wallin.
– Våra killar tycker det är jättebra att vi jobbar inom Amnesty, och de har vettiga åsikter och läser tidningen och så – men de har aldrig tänkt på att de själva skulle kunna göra något!
Amnesty ger ingen status
Ingela Taxell som talat med ett par medelålders män inför mötet säger:
– Det verkar som om de tycker att jobbet och karriären går först. Det är ingen status i att vara med i Amnesty! Om de går med i Rotary tycker de att de kan göra en insats, och kanske få någon affärskontakt samtidigt.
– Ja, de killar som jag känner som är med i Amnesty har inte valt typiska karriärjobb. De är förskollärare eller jobbar inom vården; lite mjukare killar som bryr sig om, säger Åsa. Jag tror det är det känslomässiga engagemanget som avgör om man väljer att jobba ideellt. Och det är ju också det som gör att man orkar.
Flera av killarna som varit med i gruppen har sagt att de inte har tid att jobba ideellt, konstateras det.
– Killarna kanske satsar så mycket på karriären att de är för trötta för att hålla på med ”intellektuellt” arbete också på fritiden, försöker Gudrun Larsson till männens försvar.
– Men det är ju löjligt!, utbrister Ingela. Om man träffas en gång i månaden finns det väl ingen ursäkt för att inte vara med! Kvinnor satsar minsann på karriären och jobbar i Amnesty. Och de har dessutom ofta huvudansvaret i hemmet!
Många bollar i luften
– Men det är ju typiskt också för tjejer att hålla många bollar i luften och klara det, säger Åsa. Fast jag tror absolut att det skulle tillföra något om fler män blev med i Amnesty.
– Vadå, vad skulle det tillföra?, säger Ingela indignerat, följt av allmänt skratt.
– Jo, jag tror det är viktigt i alla sammanhang att det är en jämn könsfördelning. Stämningen blir bättre då.
– Ja, och man kanske skriver till ett land där kvinnan inte alls har något värde. Då är det väl bra om det är en man som skriver, säger Gudrun.
– Men de vet ju inte vad man är, på mina brev står det alltid Mr Ingela. Ja, ni ser! De förutsätter att man är man!
Män inte lika verbala
En orsak till att kvinnodominansen kan vara att arbetet i Amnesty bygger på att skriva brev. Män är i allmänhet inte lika verbala som kvinnor, menar Ingela.
– Men nu kan de ju skriva brev på datorn därhemma – då blir det ju lite tekniskt så då kanske det blir lite roligare! Då kan de sitta där och lägga in ändringar och fixa, säger Gudrun och skriver med händerna i luften och alla fnissar igen.
– Jag tror i och för sig att alla människor har något att bidra med. Män kanske ser saker från ett lite annat perspektiv och kan bidra med det, säger Ingela.
– Jag tror att männen kommer självmant när de inser att Amnestys arbete har betydelse. Ju större och proffsigare organisationen blir, desto mer killar kommer att komma, säger Åsa.
– Men att säga att Amnesty behöver fler män, det tycker jag vore nedvärderande för alla duktiga, hårt arbetande kvinnor i Amnesty! Beteckningen ”grupp 8” har gruppen legat lågt med för att undvika negativa reaktioner, berättar de.
AnnaLena Björnmalm