1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
Gruppernas ansvar ökar
Enighet efter hårda diskussioner på årsmötet i Linköping
Gruppavgiften höjs till 7 000 kronor 1993. Grupper och distrikt får i framtiden en viktigare roll inom Amnestys svenska sektion. Det står klart efter årsmötet i Linköping 8-10 maj.
De drygt 300 medlemmarna på årsmötet - Svenska Amnestys högsta beslutande organ - gav klartecken för en fortsatt decentralisering av verksamheten.
Ordföranden i svenska Amnesty, Magnus Breidne, stack inte under stol med att det brådskar med förändringar inom sektionen. Årsmötesdeltagarna hade knappt hunnit sätta sig innan han i sitt inledningsanförande lät piskan vina.
- Den svenska sektionen är dessvärre ingen vital 30-åring. Det är dags för en ny generation att ta plats. Tyvärr vet jag inte var den finns, konstaterade Magnus Breidne. Han menade att det finns "proppar" som bromsar en ideologisk och strategisk förnyelse av organisationen. Dessutom behövs ett väsentligt tillskott av nya medlemmar.
Flera av "propparna" i plenisalen kände sig träffade. Vissa tyckte dock att ordföranden använde för mycket piska och för lite morot.
Många mötesdeltagare tyckte inte att den mörka bild som Amnesty-ordföranden målade upp gav en sanningsenlig bild av hällsotillståndet inom sektionen.
- Den moraliska styrkan i en organisation som Amnesty kan inte mätas enbart i antalet medlemmar, kontrade Joachim Nelhans från grupp 80.
Höjd gruppavgift
Besluten om decentralisering innebär att medlemmar i grupper och distrikt får ökat ansvar för kampanjer, utbildning och ekonomi.
Årsmötesdeltagarna visade att de ställer upp på den ambitionen, genom att höja gruppavgiften för 1993 till 7 000 kronor.
Styrelsens förslag till handlingsplan för 1992-96 blev hårt kritiserad, men de grundläggande tankarna bakom förslaget är intakta. Kritiken handlade mer om styrelsens provocerande utformning av förslaget än om innehållet.
Årsmötet beslutade att tillsätta en arbetsgrupp som ska fortsätta att skapa en organisation för decentraliserat arbete i distrikt och eventuella regioner. Gruppen lämnar rapport till årsmötet 1993.
Diskussionerna kring handlingsplanen blev stundtals mycket laddade. Flera årsmötesdeltagare kom till årsmötet med farhågor att handlingsplanen var en ödesfråga för den svenska sektionen.
- Före årsmötet var jag rädd att styrelsens förslag till handlingsplan skulle sågas helt, berättar Eva Sandhammar från grupp 251 i Härnösand.
- Det hade inneburit en splittring av den svenska Amnesty-rörelsen, men så blev det inte. Istället känner jag att medlemmarna strävar åt samma håll, säger en lättad Eva Sandhammar.
Magnus Breidne och de övriga styrelseledamöterna var under de inledande dagarna av årsmötet hårt pressade av kritiken mot handlingsplanen. Styrelsen hade satsat en stor portion prestige i att få igenom planen.
- Jag är glad att årsmötet godtog huvudlinjerna i handlingsplanen. Kanske var jag naiv, men jag hade inte väntat mig ett så kompakt motstånd i den frågan, erkänner Magnus Breidne.
Saknade förankring
Tillsättandet av en arbetsgrupp som ska utreda decentraliseringen kan ses som en bakläxa för styrelsen.
Flera årsmötesdelegater ansåg att styrelsen inte förankrat handlingsplanen tillräckligt bland landets knappt 50 000 Amnesty-medlemmar. Om medlemmarna ska ta ökat ansvar för ekonomi och administration kräver de att få vara med och utforma verksamheten.
- I och med att arbetsgruppen tillsattes blir besluten bättre förankrade. Nu slipper grupper och distrikt att få arbetsuppgifter som styrelsen lagt på oss, hoppas Barbro Holmbäck, distriktsombud i Södra Norrland.
Styrelsen kritiserades för utformningen av de förslag som årsmötet skulle besluta om i anslutning till handlingsplanen.
- Det stämmer att det fanns luddiga förslag i handlingsplanen, men det var delvis medvetet gjort. Vi ville inte göra förslagen alltför styrande, kommenterar Magnus Breidne.
Klart för sponsring
Sponsring som ett försök att stärka svenska Amnestys ekonomi fick grönt ljus av årsmötet fram till 1994.
Motståndarna till sponsring var mycket aktiva. 64 personer reserverade sig mot beslutet genom att skriva under en lista som cirkulerade i mötessalen på årsmötets sista dag.
- Sponsorsavtal riskerar att urholka vårt oberoende. Vi äventyrar Amnestys goda namn på det här viset, menar Hanna Stenström från grupp 32 i Uppsala.
Frågan om sponsring kom upp genom en motion från Stockholmsdistriktets styrelse.
- Jag tror att motståndet mot sponsorsavtal kommer att minska väsentligt när man ser ett konkret resultat av den här satsningen, tror Magnus Brattgård i den svenska sektionens styrelse.
Magnus Brattgård poängterar att den svenska satsningen är mycket försiktig även jämfört med de regler som gäller för den internationella Amnesty-rörelsen.
Jonny Sågänger